Ingårr i följande rättsområden:

• Avtalsrätt / Oskäligt avtalsinnehåll & jämkning m.m. (81 rättsfall)

Sammanfattning:

Ett villkor i ett kreditavtal som innebär att en konsument vid dröjsmål är skyldig att betala en förseningsavgift har ansetts inte strida mot de tvingande reglerna i lagen om ersättning för inkassokostnader m.m. Det har därför saknats förutsättningar att på den grunden förbjuda avtalsvillkoret. Officiell NJA-ingress.

Sammanfattat av ChatGPT

Bakgrund - Målet rör en tvist mellan Svea Bank AB och Konsumentombudsmannen angående ett avtalsvillkor i ett kreditavtal, som stipulerar att en förseningsavgift ska betalas vid utebliven betalning. Konsumentombudsmannen ansåg att detta avtalsvillkor var oskäligt enligt avtalsvillkorslagen (1994:1512) och stred mot de tvingande reglerna i inkassokostnadslagen (1981:739).

Domstolens resonemang

Huvudfrågan i målet var om Svea Banks avtalsvillkor om förseningsavgift var att anse som oskäligt enligt avtalsvillkorslagen och därmed också i strid med inkassokostnadslagen.

Inkassokostnadslagen och dess tillämpningsområde - Domstolen började med att analysera inkassokostnadslagen. Enligt denna lag ska gäldenären ersätta borgenärens kostnader för inkassoåtgärder som syftar till att driva in en förfallen skuld. Domstolen betonade att lagen är tvingande, vilket innebär att avtalsvillkor som medför att gäldenären ska betala mer än vad lagen medger, är ogiltiga. Förseningsavgiften - Inkassokostnadslagens tillämplighet - Domstolen konstaterade att inkassokostnadslagen är avsedd att reglera specifika kostnader som uppstår vid inkassoåtgärder. Enligt 1 § inkassokostnadslagen ska en gäldenär ersätta en borgenärs kostnader för inkassoåtgärder. Domstolen noterade att förseningsavgiften inte direkt kopplas till några specifika inkassoåtgärder utan är en generell avgift för att påskynda betalning. Förseningsavgiftens funktion och karaktär - Domstolen bedömde att förseningsavgiften inte täcker direkta kostnader för inkassoåtgärder, utan snarare fungerar som ett incitament för gäldenären att betala i tid. Den är en sanktion för försenad betalning och syftar till att kompensera borgenären för den eventuella skada som uppstår av förseningen.

Bedömning enligt avtalsvillkorslagen

Domstolen prövade om förseningsavgiften var oskälig enligt 3 § avtalsvillkorslagen. Härvid bedömdes villkoret mot bakgrund av både avtalets innebörd och det allmänna rättsläget. Domstolen ansåg att eftersom förseningsavgiften inte faller inom ramen för de kostnader som inkassokostnadslagen reglerar, kunde den inte anses vara oskälig på den grunden. Skälighetsbedömning - Domstolen undersökte vidare om avgiften kunde anses oskälig genom att bedöma om den rubbar balansen mellan parterna enligt 36 § avtalslagen. Domstolen fann att: Pris och verkan - Förseningsavgiften skulle inte anses oskälig i den bemärkelsen att den skulle rubba den avtalsmässiga balansen. Domstolen ansåg att en förseningsavgift har en avskräckande effekt och därmed kan anses vara rimlig ur ett avtalsrättsligt perspektiv. Övriga omständigheter Domstolen beaktade även omständigheterna kring avtalets tillkomst och villkoren i övrigt. Inga andra omständigheter framkom som tydligt visade på en oskälig påverkan på konsumentens ställning. Domslut - Högsta domstolen fastslog att Svea Banks avtalsvillkor om förseningsavgift inte stred mot inkassokostnadslagen och inte var oskäligt enligt avtalsvillkorslagen. Domstolen beslutade att upphäva Patent- och marknadsöverdomstolens dom och avslå Konsumentombudsmannens talan.