Lagens möjligheter - Rättsfall 2007-11-30 - Högsta domstolen - <p>När en förtida uppsägning av ett s.k. ensamåterförsäljaravtal ansetts innebära ett kontraktsbrott, har den skadelidande ansetts vara bevarad vid sin rätt till skadestånd redan genom att inom skälig tid från mottagandet av uppsägningen ha tillställt den kontraktsbrytande parten en neutral reklamation (Rättsfall: NJA 1992 s. 728 och NJA 2002 s. 630)</p>

Ingårr i följande rättsområden:

Köprätt / Reklamation & meddelandeskyldighet (32 rättsfall)

Inloggning med mobilt BankID krävs för att ladda ner avgörandet.

Sammanfattning:

När en förtida uppsägning av ett s.k. ensamåterförsäljaravtal ansetts innebära ett kontraktsbrott, har den skadelidande ansetts vara bevarad vid sin rätt till skadestånd redan genom att inom skälig tid från mottagandet av uppsägningen ha tillställt den kontraktsbrytande parten en neutral reklamation (Rättsfall: NJA 1992 s. 728 och NJA 2002 s. 630)

Sammanfattning:

Mindhouse ingick avtal med FM Finans, inklusive pantsättning av bostadsrätter som säkerhet. Efter Mindhouses konkurs upptäcktes att de inte ägde bostadsrätterna vid pantsättningen. FM Finans hävdade att bostadsrättsföreningen varit vårdslös, vilket orsakat dem skada. Tingsrätten dömde föreningen att betala 3,8 miljoner kronor plus ränta till FM Finans. Hovrätten höll med om föreningens ansvar och höjde skadeståndet till 18,3 miljoner kronor plus ränta, inklusive rättegångskostnader i båda instanserna.

Sammanfattning:

[Hovrätten fastställde tingsrättens dom] Inkassobolag ansågs ej ha visat att jurist och klient hade avtalat om ett visst högre timpris, inte heller att klienten hade reklamerat kostnadsräkningen för sent; Bl.a. om analog tillämpning av viss lagstiftning på uppdragsförhållanden mellan konsument och jurist, rimlig tidsåtgång i mindre komplicerade arbetstvister, samt allmänna reklamationsrättsliga principer.

Sammanfattning:

Reklamation vid för sent utförd prestation. En passagerare som har rätt till ersättning enligt artikel 7 i flygpassagerarförordningen vid försenad flygning måste, för att ha rätt till ersättningen, meddela lufttrafikföretaget att han eller hon vill åberopa förseningen. Det ska göras inom skälig tid efter det att resan avslutades. En reklamation som lämnas inom två månader efter det att resan avslutades ska alltid anses gjord i rätt tid.

Sammanfattning:

Fråga om en fastighetsköpare – även om säljaren har handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder – på grund av passivitet har förlorat sin rätt till påföljd för fel i fastigheten genom att inte underrätta säljaren om felet

Sammanfattning:

Ett mejeri har fått regelbundna leveranser av mjölk från ett lantbruk. Enligt en särskild prisöverenskommelse skulle mejeriet betala tilläggsersättning för KRAV-godkänd mjölk. Mejeriet har utan grund hävt överenskommelsen om tilläggsersättning. För att lantbrukarna skulle behålla sin rätt till tilläggsersättningen, har det krävts att de meddelade mejeriet att de inte accepterade hävningen

Sammanfattning:

Bankman ansågs ej ha visat att avtal hade ingåtts med förmedlare av sommarstugor, inte heller att förmedlaren hade agerat på ett vårdslöst sätt i förhandlingarna som hade kunnat ge rätt till skadestånd pga. culpa in contrahendo.

Sammanfattning:

Enligt besiktningsprotokoll var en entreprenad behäftad med vissa fel. Fråga om entreprenören kunnat få felansvaret överprövat av domstol genom en talan om betalning av entreprenadsumman (ej fastställelsetalan), väckt först sedan nära två år förflutit från besiktningen. Dessutom fråga om entreprenörens ansvar för konstruktionens lämplighet

Sammanfattning:

Ett avtal om leasing av en lastbil innehöll bl a en bestämmelse att, om uthyraren sade upp avtalet på någon av vissa angivna grunder, uthyraren hade rätt till skadestånd. Sedan lastbilen sålts av hyresmannen hade fråga uppkommit om uthyraren hade rätt till skadestånd enligt avtalet, trots att det aldrig sagts upp.

göra en neutral reklamation eller genom attdirekt klargöra vilken påföljd som mottagaren vill göra gällande.110 Om en neutralreklamation görs av mottagaren av den obefogade hävningsförklaringen räcker detmed att den neutrala reklamationen ställs inom skälig tid från mottagandet avhävningsförklaringen, vidare krävs det inte ett uttryckligt meddelande omskadestånd då det anses följa av den neutrala reklamationen.111 Vid ett direktkravpå fullgörelse följer det istället av 23 3 st. köplagen att mottagaren inte får väntaorimligt länge med sin framställan. K. Håstad invänder dock mot att det ska varatvå olika tidsfrister när det kommer till situationen vid en obefogadhävningsförklaring och menar istället att tidsfristen i 23 st. 3 köplagen och 29 106107108109110111K. Håstad, s. 279. Se även Hellner, s. 10ff om ämnet långvariga avtal.K. Håstad, s. 271.K. Håstad, s. 272.Hellner, m.fl., s. 152 samt Rhode, s. 447. Se också NJA 2007 s. 909.K. Håstad, s. 272.NJA 2007 s. 909.29köplagen bör sammanfalla till samma tidsfrist, vilket torde innebära att den kortaretidsfristen inom skälig tid bör vara den gällande.112Tidsfristen torde dock vara relativt kort i praktiken samt att längden påtidsfristen borde variera beroende på omständigheterna i det enskilda fallet.113 Atttidsfristen är kort samt varierande bör följa av principerna att parterna har enskyldighet att minska motpartens skada samt att det inte är tillåtet att spekulera påmotpartens bekostnad.114 En minimigräns torde anses vara att det ska finnastillräckligt med tid för att mottagaren ska kunna göra en bedömning omhävningsförklaringen är obefogad eller befogad. Status quo-principen gällermellan parterna enligt K. Håstad, vilket betyder att kravet på fullgörelse måstegöras inom skälig tid, annars ses passiviteten som en acceptans av att avtaletupphör.115 Hon förklarar att hennes syn på att avtalet hamnar i ett sväv

enom attdirekt klargöra vilken påföljd som mottagaren vill göra gällande.110 Om en neutralreklamation görs av mottagaren av den obefogade hävningsförklaringen räcker detmed att den neutrala reklamationen ställs inom skälig tid från mottagandet avhävningsförklaringen, vidare krävs det inte ett uttryckligt meddelande omskadestånd då det anses följa av den neutrala reklamationen.111 Vid ett direktkravpå fullgörelse följer det istället av 23 3 st. köplagen att mottagaren inte får väntaorimligt länge med sin framställan. K. Håstad invänder dock mot att det ska varatvå olika tidsfrister när det kommer till situationen vid en obefogadhävningsförklaring och menar istället att tidsfristen i 23 st. 3 köplagen och 29 106107108109110111K. Håstad, s. 279. Se även Hellner, s. 10ff om ämnet långvariga avtal.K. Håstad, s. 271.K. Håstad, s. 272.Hellner, m.fl., s. 152 samt Rhode, s. 447. Se också NJA 2007 s. 909.K. Håstad, s. 272.NJA 2007 s. 909.29köplagen bör sammanfalla till samma tidsfrist, vilket torde innebära att den kortaretidsfristen inom skälig tid bör vara den gällande.112Tidsfristen torde dock vara relativt kort i praktiken samt att längden påtidsfristen borde variera beroende på omständigheterna i det enskilda fallet.113 Atttidsfristen är kort samt varierande bör följa av principerna att parterna har enskyldighet att minska motpartens skada samt att det inte är tillåtet att spekulera påmotpartens bekostnad.114 En minimigräns torde anses vara att det ska finnastillräckligt med tid för att mottagaren ska kunna göra en bedömning omhävningsförklaringen är obefogad eller befogad. Status quo-principen gällermellan parterna enligt K. Håstad, vilket betyder att kravet på fullgörelse måstegöras inom skälig tid, annars ses passiviteten som en acceptans av att avtaletupphör.115 Hon förklarar att hennes syn på att avtalet hamnar i ett svävande varaeller-icke-vara tillstånd s

lsbrott. �bo: �bo Akademis förlag. Cit:Taxell.Victorin, A., Hager, R. (2019). Allmän fastighetsrätt: Fastighetstillbehör,fastighetsköp, servitut, fastighetspant och sakrättsliga frågor (8 uppl.). Uppsala:Iustus Förlag AB. Cit: Victorin.81ArtiklarMunukka, J. (2010). Lojalitetsplikten som rättsprincip. SvJT, s. 837848. Cit:Munukka, SvJT.Runesson, E. (2016). Utvecklingslinjer i avtalsrätten fördelning av oförutsebararisker mellan ömkansvärdhet, kontext och ekonomi. SvJT (Festskrift 100 år), s.100110. Cit: Runesson.Sandgren, C. (2005, 04-05). �r rättsdogmatiken dogmatisk Tidsskrift forRettsvitenskap, 118, s. 648-656. Cit: Sandgren.Sund-Norrgård, P. (2013, 3). Omförhandling och medling Att lösa konflikter ochfortsätta samarbeta. Tidsskrift for Rettsvitenskap, 126, s. 315-342. Cit: SundNorrgård.RättsfallHögsta domstolenNJA 1917 s. 508NJA 1924 s. 200NJA 1983 s. 385NJA 1991 s. 682NJA 1992 s. 728NJA 2006 s. 120NJA 2007 s. 86NJA 2007 s. 909NJA 2009 s. 672NJA 2010 s. 286NJA 2012 s. 597NJA 2013 s. 27182NJA 2017 s. 203NJA 2018 s. 19NJA 2018 s. 171HovrätterHovrätten över Skåne och Blekinge, avd. 5, dom 1995-05-11, mål nr T 513-94.Utländska rättsfallNorska rättsfallOslo tingsrätt TOSLO-2016-201305 den 15 maj 2018.83

.......................................................................................334.1.3Kommissionslagen och handelsagenturslagen .............................................................344.1.4Jordabalken.......................................................................................................................354.1.5Lag om försäkringsdistribution ......................................................................................354.1.6Lag om finansiell rådgivning ..........................................................................................364.24.35NJA 1992 s. 728 (Lastbilsfallet) .....................................................................................364.2.2NJA 1994 s. 532 (Tygprovningen) .................................................................................384.2.3NJA 2005 s. 142 (Ränteskruven)....................................................................................404.2.4NJA 2007 s. 909 (Jehanders grus) ..................................................................................414.2.5NJA 2008 s. 243 ...............................................................................................................434.2.6NJA 2018 s. 127 (Flyget från Antalya) ..........................................................................45En allmän princip om reklamation .............................................................................................48Reklamationsfristen .......................................................................................... 505.1Reklamationsfristens starttidpunkt..............................................................................................505.1.1En intresseavvägning.......................................................................................................505.1.2Med fokus på advokat- och revisorsuppdrag ...............................................................545

parten inrättar sig på visst sätt i förlitanpå en rättslig bedömning som är felaktig (dolusprincipen),när en part givit motparten intrycket att han eftergivit sin rätt,78 ellernär en part under mycket lång tid underlåtit att göra sin rätt gällande.79Sammanfattningsvis går det att i viss mån uppmärksamma en skillnad mellanpassivitet som (1) tolkas som eftergift (viljegrundad eftergift), (2) med fog uppfattas som eftergift (tillitsgrundad eftergift) och (3) leder till preklusion, grundatpå annat än en tolkning av rättshandlingar (en mer självständig norm). Gemensamt för passivitetsverkningarna är att de anses följa av kontraktuell lojalitetshänsyn.80Utöver hänvisningen till de tre typsituationerna har HD uppmärksammat attdet även följer av allmänna kontraktsrättsliga principer att en avtalspart som villgöra gällande påföljder på grund av avtalsbrott [min kursivering inte kan förhålla sigpassiv.81 HD hänvisade i denna del till NJA 2007 s. 909 (Jehanders Grus), sombehandlar reklamationsplikten utanför det lagreglerade området.82 Utformningenav domskälen indikerar på en medveten gränsdragning, där det nu citerade uttalandet tar sikte på reklamation som nödvändig förutsättning för bevarandet avCervin (1960), s. 29-33.Se bl.a. NJA 2017 s. 203 p. 9 (Kravmjölken), NJA 2017 s. 1195 p. 14 (Skogssällskapet) och NJA2018 s. 171 (Leksaksaffären i Vimmerby).78 Se NJA 1961 s. 26.79 Beträffande den tredje typsituationen, se särskilt NJA 2009 s. 437 och NJA 1993 s. 570 samtKarlgren (1965), s. 10 ff.80 NJA 2017 s. 203 p. 8. Se även Munukka (2007), s. 153 ff. och Ramberg Ramberg (2019), s. 40ff.81 NJA 2017 s. 203 p. 9 (Kravmjölken). Se även NJA 2017 s. 1195 p. 15 (Skogssällskapet).82 Rättsfallet kommenteras i avsnitt 4.2.4.767726rätten till påföljd med anledning av kontraktsbrott.83 Det ska således hållas åtskiltfrån situationer där passivitet kan ha avtalsrättslig verkan vid fullgörels

påföljd med anledning av kontraktsbrott.83 Det ska således hållas åtskiltfrån situationer där passivitet kan ha avtalsrättslig verkan vid fullgörelse av ett avtalsåtagande (allmänna passivitetsverkningar).Distinktionen bekräftas vidare bland annat av att HD i de nu nämnda avgörandena inte nämner begreppet reklamation i sin bedömning av rättsfrågan. Iexempelvis NJA 2018 s. 171 (Leksaksaffären i Vimmerby) nämns inte reklamation överhuvudtaget, vilket är särskilt intressant med beaktande av att NJA 2018s. 127 (Flyget till Antalya)84 meddelats kort tid dessförinnan. I det avgörandetbehandlades nämligen reklamationsinstitutets ställning utanför det lagregleradeområdet, varvid HD fastställde att en icke-kontraktsbrytande part har att reklamera trots att en reklamationsplikt inte följer av lag. HD kommer till sin slutsatsi NJA 2018 s. 127 utan någon hänvisning till de tre typsituationerna som ovanangivits. Istället hänvisas till, bland annat, NJA 2007 s. 909 (Jehanders Grus),vilket får sägas bekräfta åtskillnaden mellan allmänna passivitetsverkningar ochreklamationsinstitutet.Ramberg har vid en studie av avgörandena anmärkt på att domskälen i NJA2018 s. 127 (Flyget till Antalya) och NJA 2017 s. 1195 (Skogssällskapet) framstårsom inkonsekventa.85 I det förstnämnda avgörandet anförde HD att de ändamåloch intressen bakom gällande reklamationsregler ger uttryck för en allmän kontraktsrättslig princip om reklamation, medan HD i det senare avgörandet konstaterade det inte går att dra några generella slutsatser kring passivitetsverkan.86 Medpremissen att HD i bägge avgöranden behandlar reklamation utanför det lagreglerade området, förefaller rättstillämpningen onekligen vara inkonsekvent ochdärmed problematisk ur en systematisk synvinkel. Om tolkningen istället tar avstamp i att det är fråga om två skilda institut, undanröjs denna problematik eftersom HD resonerar kring två skilda rättsregler.87Avg

är avgörande,medan allmänna passivitetsverkningar aktualiseras även när det har förflutit enlängre tid. Allmänna passivitetsverkningar anses även ha en starkare anknytningtill den kontraktuella lojalitetsplikten.Givet förutsättningen att det krävs en längre tidsperiod för att passivitet skaha avtalsrättslig verkan, med undantag för dolusprincipen, torde utrymmet förpassivitetsverkningar vara begränsat i situationer där specialpreskription rådermed en kortare preskriptionsfrist. Likaledes har en part större skäl att utgå frånatt en part kan rikta anspråk eller göra en rättighet gällande fram till dess att preskription inträder och motpartens anspråk prekluderas, när preskriptionstiden ärkortare. Det faktum att reklamationsplikten beskrivs som en passivitetsregel förtar inte giltigheten eller relevansen av den nu gjorda distinktionen.9899Hultmark (1996), s. 45.Ibid, s. 44 ff.304 Reklamationsinstitutet4.1 Metodologisk utgångspunktI NJA 2007 s. 909 (Jehanders grus) konstaterade HD att lagfästa bestämmelserom reklamation som finns för olika avtalsförhållanden kan anses ge uttryck fören allmän kontraktsrättslig princip om att en avtalspart som vill göra gällandepåföljder på grund av avtalsbrott inte kan förhålla sig passiv.100 För att kunnaidentifiera en allmän kontraktsrättslig princip om reklamationsskyldighet ochnärmre definiera dess omfattning, kommer ledning att hämtas allmänna rättsgrundsatser, möjliga analogislut från närliggande lagstiftning, praxis och doktrinpå området.101I det följande ska centrala lagfästa bestämmelser om reklamation jämförasmed den praxis som behandlar en icke lagstadgad reklamationsplikt. Syftet här äratt skapa ett underlag för den kommande analysen av reklamationsinstitutets tilllämpning vid fel i konsulttjänster.4.1.1 KöpLVid fel i vara föreskrivs det i 32 st. 1 KöpL att en köpare inte får åberopa atten vara är felaktig, om denne inte läm

tinte kommer att fullgöras. Om den skadelidande parten i sådana fall vill begäraskadestånd med anledning av det hävningsgrundade kontraktsbrottet, måste vederbörande meddela motparten det. Vad som åsyftas här är särskild reklamation det vill säga ett meddelande varigenom den skadelidande parten uppmärksammar motparten om den påföljd som görs gällande.Det bör uppmärksammas på att avgörandet tar sikte på en mycket specifiksituation ett avtal har hävts utan att ha föregåtts av någon hävningsförklaringoch utan att neutral reklamation lämnats. Det finns skäl för att anta att det är justi den här situationen som HD anser att det krävs en särskild reklamation för atten skadelidande part ska vara berättigad till ersättning. Till följd av omständigheterna i fallet adresserade domstolen inte huruvida leasinggivaren har en skyldighet att lämna en neutral reklamation för att kunna göra gällande påföljder vidavtalsbrott. HD har senare i NJA 2007 s. 909 (Jehanders Grus) konstaterat attden princip som nu kommit till uttryck inte är tillämplig när en hävningsförklaring bemötts med en neutral reklamation inom skälig tid från dess mottagande.Det ger stöd för att någon skyldighet att framföra skadeståndskrav (särskild reklamation) inte hade erfordrats om leasinggivaren lämnat leasingtagaren en37neutral reklamation i samband med dennes försäljning av leasingobjektet.129 Somkommer att redogöras för nedan är emellertid omständigheterna i NJA 2007 s.909 sådana att den enda reella påföljden som den skadelidande parten kunde utnyttja var skadestånd. Det finns således skäl för att anta att den i det avgörandetuttryckta regeln om neutral reklamation endast bör tillämpas i de fall där andrapåföljder än skadestånd inte är aktuella.4.2.2 NJA 1994 s. 532 (Tygprovningen)SammanfattningEtt företag avsåg att köpa in tyger till sittdynor för utomhusbruk (köparen).Köparen erbjöds att köpa et

ist omfattar även ett anspråk med anledning av ett kontraktsbrott. Uttalandet om enallmän princip om reklamationsskyldighet får därför anses ha bäring beträffandeanspråk till följd av kontraktsbrott i allmänhet.134Det sagda stöds av att domstolen först efter att ha avklarat frågan om reklamation skett med tillräcklig skyndsamhet, anför att en betalares passivitet äveninverkar på frågan om en part kan bli återbetalningsskyldig enligt condictio indebiti.135 Domstolen behandlar således i första hand relevansen av passiviteten i relation till reklamationsinstitutet, avskilt från det faktum att en betalares passivitetäven är av relevans för frågan om återkrav på grund av condictio indebiti. Rättsfallet bör därför tas till intäkt för en allmän princip om reklamationsskyldighetvid kontraktsbrott utanför det lagreglerade området.136Beträffande fallets relevans kring frågan om reklamationsfristens starttidpunkthänvisas till avsnitt 5.1.1.4.2.4 NJA 2007 s. 909 (Jehanders grus)SammanfattningTvå bolag ingick ett distributörsavtal och ett sammanhängande hyresavtal. Avtalstiden löpte under en avtalsperiod om fem år räknat från och med 1 januari1997. Avtalet sades sedan upp 12 december samma år för att upphöra den 31Se JustR Linds tillägg i NJA 1989 s. 224. I ett tillägg till avgörandet, som behandlade rättsfigurencondictio indebiti, anfördes att det får anses vara en allmän princip inom civilrätten att en köpareeller beställare, som vill göra gällande anspråk på grund av fel eller brist, har att reklamera utanoskäligt uppehåller efter det att han märkt eller bort märka felet resp bristen. Fallet och tilläggetkommenteras av Herre i SvJT 2005 s. 549, på s. 576 och 683.135 Köparens passivitet var av betydelse i det avseendet att ju längre betalaren dröjde med återkrav,desto större skäl hade mottagaren att tro att betalningen var definitiv. Det anknyter till de grundläggande rekvisit som förknip

dom. Domstolenanförde att en hyresvärd inte får dröja med en uppsägning hur länge som helst,även om lagbestämmelser saknas för det aktuella fallet. Efter hänvisning till 7 st. 3 lagen (1982:80) om anställningsskydd (LAS), fann TR att hyresvärden hafträtt att avvakta med meddelandet om uppsägning tills brottsligheten prövats av43allmän domstol, när hyresgästen nekat till brottsligheten. Tidsfristen för underrättelseskyldigheten börjar vid nekad och komplicerad brottslighet löpa från detatt domen har vunnit laga kraft. Hyresvärden således inte förlorat sin rätt att göragällande förverkande av hyresrätten.I ett tillägg anförde justitieråd Lindskog att en hyresvärd i avsaknad av en i lagreglerad tidsfrist inte får vänta med en uppsägning hur länge som helst. Vederbörande lyfte sedan frågan om det följer av allmänna rättsprinciper att hyresvärden har att underrätta hyresgästen om uppsägningen inom skälig tid och hänvisade till NJA 2007 s. 909. Lindskog noterade här att omständigheterna i NJA2007 s. 909 var att förstå så att det åtminstone i ett fortvarigt avtalsförhållandesom rymmer ömsesidiga rättigheter och skyldigheter kan föreligga en klargörandeplikt i form av reklamationsskyldighet utan stöd i lag, om det finns ett klargörandebehov hos motparten. Exempel på när ett klargörandebehov förelåg varbland annat om hyresgästen vidtar kostsamma åtgärder med lägenheten eller atthan avstår erbjudanden som förutsätter att han flyttar. Samtidigt understryks vikten av försiktighet med användningen av en allmän princip om reklamation inomramen för ett detaljerat regelverk som 12 kap. JB, eftersom det i angivet hänseende kan betraktas som färdigt och därmed slutet. Det finns därför större anledning att beakta allmänna rättsprinciper vid avtalsförhållanden där lagstiftningenär mindre utvecklad. Lindskog anför därför att det inte går att dra slutsatsen atten hyresvärd generellt är

nde (berättigade) parten vid ett konstaterat avtalsbrott i allmänhet [min kursivering, och vid en för sent utförd prestation i synnerhet, meddelar motparten på ett sådant sätt att denne förstår att parten förbehåller sig rätten att göra gällande påföljder på grund av avtalsbrottet. Vidare framgick det avförarbetena till bestämmelserna att det vid dröjsmål särskilt är avvecklingsintresset som motiverat reklamationsskyldigheten. Avvecklingsintresset ansågs vara avgenerell relevans på hela det kontraktsrättsliga området i motsvarande situationer,varför det fanns starka skäl för existensen av en allmän princip om reklamationsskyldighet på kontraktsrättens område.Lindskog (2017), s. 730 ff. Jfr även Profilgruppsdomen där Lindskog ingick i nämnden somordförande. Profilgruppsdomen behandlas i avsnitt 3.2.13945HD redogjorde därefter för tidigare rättspraxis om reklamation, bland annatNJA 1992 s. 272, NJA 2005 s. 142 (Ränteskruven) och NJA 2007 s. 909 (Jehanders Grus), som sammantaget ansågs utgöra stöd för slutsatsen om att det föreligger en allmän princip om reklamationsskyldighet och att rättsföljden vid enförsummad reklamationsskyldighet är preklusion. Därtill ansågs även lagstiftningen på det transporträttsliga området tala för tillämpningen av en allmän princip om reklamation efter fullbordat dröjsmål.140 HD anförde därför att detsom huvudregel i svensk rätt anses föreligga en allmän princip på detkontraktsrättsliga området om reklamationsskyldighet för den somvill göra gällande krav på ersättning till följd av att prestationen harutförts för sent. En konsekvens av en utebliven reklamation är i sådana fall att den berättigade parten förlorar rätten att bl.a. kräva skadestånd eller liknande ersättning.141HD övergick därefter till frågan om reklamationsfristens längd och reklamationens innehåll. Det anfördes härvidlag att reklamationsfristen bestäms i huvudsak

lya var det emellertid fråga om ett konsumentförhållande och den enda påföljden som var aktuell för passagerarna var ersättning fördet försenade flyget. HD:s avgöranden NJA 1992 s. 728 (Lastbilsfallet) och NJA2007 s. 909 (Jehanders Grus) skapar betänksamhet kring frågan. Som framgåttav kommentaren till respektive fall går det inte att entydigt dra slutsatsen att neutral reklamation ska gälla som utgångspunkt, utan frågan får anses vara avhängigomständigheterna i det specifika fallet. Vid vårdslös rådgivning i samband medadvokat- och revisorsuppdrag blir det i praktiken inte aktuellt med hävning ellerkrav på fullgörelse. Ett undantag är om det avtalats om rådgivning under en tidsbestämd period och att hävning sker med avseende på framtida rådgivning. Ensådan överenskommelse får dock ses som en raritet.156 Skadestånd kvarstår därförsom den påföljd som klienten har att utnyttja vid vårdslös rådgivning.157 I paritetmed HD:s resonemang i NJA 2007 s. 909 (Jehanders Grus), bör det därför varaUtöver ovan refererade rättsfall, se RH 2006:77.Herre (2010), s 119 f; Herre, SvJT 2005 s. 549 ff.; Kleineman (2010), s. 333; Ramberg, SvJT2010, s. 142; Marszalek, JT 201314:4, s. 875; Ramberg Ramberg (2019), s. 245 f.154 Adlercreutz m.fl. (2016), s. 141.155 Se p. 22.156 Ramberg, SvJT 2010 s. 142, på s. 146.157 Läsaren bör uppmärksammas på att prisavdrag som påföljd kan aktualiseras i form av ett sänktarvode till konsulten. Det är emellertid oklart i vilken utsträckning denna påföljd kan kombinerasmed skadestånd, som torde vara den påföljd som är av primärt intresse för en klient som lidit skada.För mer om detta, se www.avtalslagen2010.se kommentaren till 11.4 Prisavdrag och värdeskillnad.15215348tillräckligt med neutral reklamation som tillräcklig varning om att skadeståndsanspråk kan komma att följa.Det ska nämnas att det finns legitima skäl för att ställa krav på särskild reklamati

[Citeras: Prop. 2001/02:134.Prop. 1990/91:63 om handelsagentur. [Citeras: Prop. 1990/91:63.Prop. 1989/90:89 om ny konsumentköplag. [Citeras: Prop. 1989/90:89.Prop. 1989/90:77 om konsumentskyddet vid förvärv av småhus m.m. [Citeras:Prop. 1989/90:77.68Prop. 1988/89:76 om ny köplag. [Citeras: Prop. 1988/89:76.Prop. 1984/85:110 konsumenttjänstlag. [Citeras: Prop 1984/85:110.Statens offentliga utredningarSOU 2005:120 Fondkommission och en ny kommissionslag. [Citeras: SOU2005:120.SOU 1976/66 Köplag [The sale of goods act: slutbetänkande. [Citeras: SOU1976/66.Internationella konventionerUnited Nations Convention on Contracts for the International Sale of Goods.RättspraxisAvgöranden från Högsta domstolenNJA 2018 s. 414NJA 2018 s. 171 (Leksaksaffären i Vimmerby)NJA 2018 s. 127 (Flyget till Antalya)NJA 2017 s. 1195 (Skogssällskapet)NJA 2017 s. 203 (Kravmjölken)NJA 2016 s. 237NJA 2013 s. 1174NJA 2009 s. 437NJA 2008 s. 1158NJA 2008 s. 243NJA 2007 s. 909 (Jehanders Grus)NJA 2005 s. 142 (Ränteskruven)NJA 2002 s. 630 (Restaurang Pel�)69NJA 1994 s. 532 (Tygprovningen)NJA 1993 s. 570NJA 1992 s. 728 (Lastbilsfallet)NJA 1989 s. 224NJA 1977 s. 138NJA 1916 s. 158Avgöranden från hovrättSvea hovrätts dom i mål T 7328-18, meddelad den 23 oktober 2019.Svea hovrätts dom i mål T 7073-16, meddelad den 28 september 2018.Hovrätten över Skåne och Blekinges dom i mål T 1775-17, meddelad den 9 maj2018.Svea hovrätts dom i mål T 11422-15, meddelad den 2 december 2016.RH 2006:77Avgöranden från tingsrättStockholms tingsrätt dom i mål T 6468-17, T 6721-17, T 6731-17, T 6738-17, T6752-17, T 15391-17 meddelad den 4 november.Avgöranden från utländska rättsordningarFinska Högsta domstolenKKO 2018:38.LitteraturAdlercreutz, Axel, m.fl., Avtalsrätt I, 14:e uppl., Studentlitteratur, Lund 2016. [Citeras: Adlercreutz m.fl. (2016).Arvidsson, Niklas Gorton, Lars, Passivitet inom avtalsrätten, i festskrift till Gö

r i allmänna rättsprinciperSpecifika partsintressenKonsekvenser av försummad reklamation2.3.12.3.22.3.3313InledningPreskription och reklamationAllmänt om rättsföljder vid utebliven reklamationLAGREGLERAD REKLAMATIONSPLIKT14141925252527303.1Inledning303.2Köplag (1990:931)303.3Konsumentköplag (2022:260)323.4Konsumenttjänstlag (1985:716)333.5Lag (1987:822) om internationella köp (CISG)343.6Jordabalk (1970:994)343.7Andra lagar med reklamationsplikt353.8Soft law363.9Observationer och reflektioner363.9.13.9.23.9.34ALLM�N INOMOBLIGATORISK REKLAMATIONSPLIKT363739414.1Inledning414.2Tidig rättspraxis414.2.14.2.24.34.4NJA 1931 s. 208 INJA 1943 s. 272Rättspraxis före och efter millennieskiftet4.3.14.3.24.3.34.3.44.3.5NJA 1989 s. 224 (Stångåstaden)NJA 1992 s. 728 (Lastbilsleasingen)NJA 1994 s. 532 (Statens Provningsanstalt)NJA 2005 s. 142 (Ränteskruven)NJA 2007 s. 909 (Jehanders grus)Samtida rättspraxis4.4.14.4.24.4.34.4.4NJA 2017 s. 203 (Kravmjölken)NJA 2017 s. 1195 (Skogssällskapet)NJA 2018 s. 127 (Flyget till Antalya)HD:s beslut i mål nr � 672-21 (Svartöns pris)414243434445464749495052544.5Doktrinens inställning4.6Allmän inomobligatorisk reklamationsplikt en domarskapad rätt 574.6.14.6.24.6.34.6.45AllmäntReklamationsfristenKonsekvenser av försummad reklamationInledningRättskällor vid civilrättslig problemlösningAnalogierDen principstyrda rättenREKLAMATION VID KOMPLEXA TJ�NSTER5.1Inledning555758596063635.2Något om juridisk rådgivning645.3Något om överlåtelsebesiktningar655.4Reklamationsfristens startpunkt och längd665.4.15.4.25.4.35.4.45.4.55.4.65.56InledningAnsvarsförsäkringens betydelseUndersökningspliktKlandervärt beteendeReklamationsfristens startpunktReklamationsfristens längdRättsföljder vid försummad re

ka (2007) s. 1 samt s. 153-155; Lindskog (2021) s. 746 samt not 2152.3Se Andersson (2019) s. 376.4Jfr t.ex. 32 KöpL, 5 kap. 2 KKL, 4 kap. 19a JB, 45 KommL och 7 LFR.25dröjsmål reklameras inom skälig tid från kännedom om dröjsmålet.5 I vissaav dessa lagar finns dessutom preskriptionsregler med övre tidsgränser förgiltig reklamation.6Frågan om huruvida det även utanför det lagreglerade området finns enallmän reklamationsplikt i inomobligatoriska sammanhang har varit föremålför diskussion i många år. Redan i början av förra seklet gjorde HD uttalanden som i doktrinen har tolkats till stöd för en reklamationsskyldighetbaserad på lojalitet inom ett område där reklamationsplikt inte är reglerad ilag.7 Enligt doktrinen rådde det emellertid fortfarande åttio år senare intekonsensus kring existensen av någon sådan allmän reklamationsskyldighet.8Ett antal rättsfall under senare år har berört frågan, bl. a. NJA 2005 s. 142,NJA 2007 s. 909, NJA 2017 s. 203, NJA 2017 s. 1195 samt NJA 2018 s.127. HD har i dessa avgöranden med tilltagande tydlighet gjort uttalandenom skyldigheten att reklamera, särskilt i de mest samtida av dessa rättsfall.Detta innebär emellertid inte att rättsläget kring en allmän reklamationspliktär helt klarlagt. Tvärtom finns det en kvarvarande osäkerhet när det gällerreklamationsskyldighetens närmare innehåll, bland annat om när reklamationsfristen startar och hur lång reklamationsfristen är. Ett färskt HDrättsfall bidrar till osäkerheten.Osäkerheten gäller inte minst när avtalsföremålet är immateriella tjänstersnarare än köp av fast eller lös egendom. Särskilt vid komplexa immateriellatjänster9, såsom rådgivning, utmejslas nämligen vissa frågetecken dels pågrund av tjänstens komplicerade natur i sig, dels eftersom det inbördespartsförhållandet inte självklart låter sig delas in på det sätt som annars ärgängse (business-to-business, konsum

således i min mening fog för att hävda att reklamationsinstitutethar en grund i tillitsprincipen. Som framgått från ProfilGruppen45Ramberg torde avse 2 PreskrL. Uttalandet tycks bortse från den ettårigasysslomannapreskriptionen i 18 kap. 9 HB.46Se Ramberg (SvJT 2010a) s. 145.47Svea hovrätt T 1085-11, skiljedomen offentliggjordes genom klander. Med hänsyn till attskiljenämnden leddes av ett mycket välkänt justitieråd anser jag att resonemanget kantillmätas värde, även om det inte är fråga om en klassisk rättskälla.18skiljedomen kan det emellertid också hävdas att tillitsprincipen förknippasmed en egen passivitetsgrund som är fristående från själva reklamationsplikten.2.2.3 Specifika partsintressen2.2.3.1 KlargörandebehovetOm en avtalspart anser att motparten inte fullgjort ett avtal i enlighet medvad som överenskommits, kan det finnas ett behov för den avtalsbrytandeparten att detta klargörs. Korling pekar med hänvisning till NJA 2007 s. 909på att HD identifierat en klargörandeplikt för den part som anser att detförelegat en felaktig uppsägning av ett avtalsförhållande, och att dennaklargörandeplikt uppfylls genom en neutral reklamation.48Lindskog, som är skeptisk till att det finns någon på allmänna rättsgrundsatser baserad plikt att reklamera för att inte förlora rätten till påföljd vidavtalsbrott49, anser att avgörande för om det finns en reklamationsplikt i detenskilda fallet bör vara den avtalsbrytande partens klargörandebehov.50 Somjustitieråd har Lindskog i ett tillägg för egen del i NJA 2008 s. 243 påpekatatt om det finns ett klargörandebehov hos motparten, kan det föreligga enskyldighet att reklamera åtminstone i ett långvarigt avtal med ömsesidigarättigheter och skyldigheter för parterna. Målet avsåg uppsägning av enhyresgäst på grund av brottslig gärning. Lindskog presenterade ett parexempel på när ett klargörandebehov skulle kunna finnas: om hyresgäste

ionsplikt även utanför detlagreglerade området. Han lyfter fram att en reklamation kan skapaönskvärd klarhet för en gäldenär om att borgenären anser att ett avtalsbrotthar begåtts samt vilka krav som framställs med anledning av detta. Herrepåpekar att klargörandebehovet gör sig särskilt gällande för kommersiella48Se Korling (SvJT 2012) s. 660.Se även avsnitt 2.3.3 och 4.5.50Se Lindskog (2021) fotnot [2150 till avsnitt 16.3.3.51Se NJA 2008 s. 243, på s. 249.4919parter eftersom dessa i sin bokföring kan behöva göra reservationer föranspråk riktade mot gäldenären.522.2.3.2 InrättandebehovetSnarlikt klargörandebehovet är inrättandebehovet. Hultmark anför, medsärskild hänvisning till möjligheten att kräva skadestånd, att reklamationsplikten kan motiveras med att den avtalsbrytande parten behöver få vetavilka anspråk som avtalsbrottet föranleder, så att vederbörande kan inrättasig därefter.53 HD bekräftar i ovan nämnda NJA 2007 s. 909 att inrättandebehovet kan motivera en reklamationsplikt.54När det gäller reklamation för påföljden hävning är Hultmark av uppfattningen att man ska väga den avtalsbrytande partens behov av att inrätta sigefter den förfördelade partens anspråk, mot den förfördelade partens intresseav att få den avtalade prestationen utförd. �ven här identifierar Hultmarksåledes inrättandebehovet som skäl för en reklamationsplikt grundad ispecifika partsintressen.552.2.3.3 Motverka spekulationEtt syfte med reklamationsplikten som ofta hänvisas till är att undvika attden part som utsatts för avtalsbrottet spekulerar på den avtalsbrytandesbekostnad genom att den förstnämnde passivt avvaktar händelseutvecklingen efter avtalsbrottet.56Hultmark konstaterar att den som utsätts för ett väsentligt avtalsbrottnormalt har två alternativa handlingssätt att välja mellan: att häva avtaleteller att stå fast vid det och kräva påföljd. Denna valmöjlighet, som är t

syfte med reklamationsplikten som ofta hänvisas till är att undvika attden part som utsatts för avtalsbrottet spekulerar på den avtalsbrytandesbekostnad genom att den förstnämnde passivt avvaktar händelseutvecklingen efter avtalsbrottet.56Hultmark konstaterar att den som utsätts för ett väsentligt avtalsbrottnormalt har två alternativa handlingssätt att välja mellan: att häva avtaleteller att stå fast vid det och kräva påföljd. Denna valmöjlighet, som är tillgagn för den förfördelade, skulle emellertid kunna missbrukas genomspekulation i prisförändringar på den avtalsbrytande partens risk. �r detexempelvis fråga om fel i vara, skulle köparen kunna avvakta prisutvecklingen och, om varans marknadspris stiger, endast begära prisavdragmen i annat fall häva köpet. En sådan spekulation skulle vara utan egen riskför köparen, om det inte vore för reklamationsplikten. Säljaren skyddas52Se Herre (2010) s. 132.Se Hultmark (1996) s. 69 f.54Se NJA 2007 s. 909, på s. 916.55Se Hultmark (1996) s. 123.56Se exempelvis Herre (2010) s. 132, Munukka (2007) s. 155 samt Andersson (2019) s. 43.5320således genom köparens reklamationsplikt, vilken tvingar köparen attsnabbare ta ställning till om hur denne vill hantera avtalsbrottet.57Det är endast vid påföljderna fullgörelse och hävning som sådanspekulationsrisk föreligger. Vidare är en förutsättning för spekulation attavtalsföremålet kan vara utsatt för prisvolalitet, dvs. att priset kan fluktuerabåde upp och ner. Detta är ofta fallet för i handeln vanligt förekommandevaror men gör sig typiskt inte gällande för komplexa immateriella tjänstersåsom rådgivningstjänster. Slutligen förutsätter spekulation att den somdrabbats av avtalsbrottet har faktisk kännedom om detta.58Jag konstaterar således att reklamationsinstitutet kan motiveras av behovetatt motverka spekulation, dock endast i begränsad omfattning. Det är juenbart vissa påföljdstyper, viss

ttsfigurencondictio indebiti.137För egen del noterar jag att HD:s dom kan uppfattas på två sätt. Antingenansåg HD att en överdebitering är att betrakta som ett fel eller en brist isjälva avtalsprestationen, varvid det fanns en reklamationsplikt av det skälet,eller så fyllde man ut den allmänna princip om reklamationsplikt som mananser gälla vid fel eller brist till att även omfatta återkrav vid överdebitering.HD:s domskäl saknar motivering i denna del. Jag noterar vidare att i detsenare rättsfallet NJA 2018 s. 127 hänvisar HD bl.a. till NJA 2005 s. 142när man resonerar kring existensen av en allmän reklamationsplikt i svenskrätt.138 Det är i min mening svårt att dra några bestämda slutsatser om huromfattande den av HD i NJA 2005 s. 142 identifierade reklamationspliktenfaktiskt är. Klart är dock, menar jag, att HD ansåg det finnas en allmänprincip om att reklamation krävs för att åberopa avtalsbrott i form av fel iutförd prestation.4.3.5 NJA 2007 s. 909 (Jehanders grus)I NJA 2007 s. 909 hade en återförsäljare tecknat ett femårigt distributionsavtal med en leverantör avseende leverans av sand och grus. Efter mindre änett år sade leverantören upp avtalet. Tio dagar efter beskedet meddeladeåterförsäljaren att man inte accepterade uppsägningen, och en dryg månadsenare meddelade man att skadeståndskrav skulle kunna bli aktuellt. Sedanföljde resultatlösa förhandlingar mellan parterna under ett halvårs tid. Närdet sålunda stod slutligt klart att distributionsavtalet skulle upphöra, framställde återförsäljaren krav om skadestånd med anledning av det kontraktsbrott som man ansåg uppsägningen utgöra, med efterföljande stämningsansökan om detta. Leverantören gjorde en reklamationsinvändning om attskadeståndskravet inte framställts i tid.137138Se Madsen (Infotorg Juridik 2010).Se NJA 2018 s. 127, p. 23 i HD:s domskäl.47TR behandlade leverantörens reklamationsinvändning genom att tillämpa

ör egen del noterar jag att HD:s dom kan uppfattas på två sätt. Antingenansåg HD att en överdebitering är att betrakta som ett fel eller en brist isjälva avtalsprestationen, varvid det fanns en reklamationsplikt av det skälet,eller så fyllde man ut den allmänna princip om reklamationsplikt som mananser gälla vid fel eller brist till att även omfatta återkrav vid överdebitering.HD:s domskäl saknar motivering i denna del. Jag noterar vidare att i detsenare rättsfallet NJA 2018 s. 127 hänvisar HD bl.a. till NJA 2005 s. 142när man resonerar kring existensen av en allmän reklamationsplikt i svenskrätt.138 Det är i min mening svårt att dra några bestämda slutsatser om huromfattande den av HD i NJA 2005 s. 142 identifierade reklamationspliktenfaktiskt är. Klart är dock, menar jag, att HD ansåg det finnas en allmänprincip om att reklamation krävs för att åberopa avtalsbrott i form av fel iutförd prestation.4.3.5 NJA 2007 s. 909 (Jehanders grus)I NJA 2007 s. 909 hade en återförsäljare tecknat ett femårigt distributionsavtal med en leverantör avseende leverans av sand och grus. Efter mindre änett år sade leverantören upp avtalet. Tio dagar efter beskedet meddeladeåterförsäljaren att man inte accepterade uppsägningen, och en dryg månadsenare meddelade man att skadeståndskrav skulle kunna bli aktuellt. Sedanföljde resultatlösa förhandlingar mellan parterna under ett halvårs tid. Närdet sålunda stod slutligt klart att distributionsavtalet skulle upphöra, framställde återförsäljaren krav om skadestånd med anledning av det kontraktsbrott som man ansåg uppsägningen utgöra, med efterföljande stämningsansökan om detta. Leverantören gjorde en reklamationsinvändning om attskadeståndskravet inte framställts i tid.137138Se Madsen (Infotorg Juridik 2010).Se NJA 2018 s. 127, p. 23 i HD:s domskäl.47TR behandlade leverantörens reklamationsinvändning genom att tillämpa 34 HagL analogt. Man fann, med h

ttdet förelegat en felaktig uppsägning av ett avtal och som avser kräva skadestånd med anledning av detta. HD fann i det föreliggande fallet att redan denneutrala reklamation som återförsäljaren gjort efter tio dagar utgjorde entillräcklig varning för leverantören att skadeståndskrav kunde komma attframställas, vilket innebar att inrättande kunde ske redan då. HD hänvisadetill 29 KöpL och menade att någon specialreklamation om skadestånd intebehövdes; leverantören skulle vid osäkerhet kunna ha frågat motparten omdennes avsikter. Reklamation ansågs således ha skett i tid.Rättsfallet har varit föremål för en del diskussion. Madsen är generelltskeptisk till förekomsten av en allmän reklamationsplikt utanför detlagreglerade området han kallar den för en fantomprincip. Han menar attden slutsats som går att dra från HD:s uttalanden är att det kan föreligga enreklamationsplikt genom analogisk tillämpning av lagregler som gäller139NJA 2007 s. 909 på s. 915.48närliggande rättsförhållanden, men att uttalandena i övrigt inte medgernågra säkrare slutsatser rörande reklamationsskyldighet i andra situationerän den som prövades i målet.140 Lindskog menar att rättsfallets prejudikat ärbegränsat till att det finns en reklamationsplikt i ett fortvarigt avtalsförhållande med ömsesidiga rättigheter och skyldigheter, under förutsättningatt motpartens klargörandebehov kräver reklamation.141Herre menar att HD etablerat en klar och tydlig regel med innebörden att omen uppsägning möts med en neutral reklamation, så finns det ingen anledning att dessutom kräva specialreklamation om skadestånd. Samtidigtfinner Herre regeln begränsad till fall där uppsägningen efter protest inteföljs av någon fullgörelse från den uppsägande partens sida; om fullgörelsesker lär det krävas särskilt meddelande med krav på skadestånd inom skäligtid efter kännedom om fullgörelsen.142 Ramberg tar uttalandet o

enligt 52 3 st. KöpL samt allmänna kontraktsrättsligaprinciper i kommersiella förhållanden tagit orimligt lång tid (nio år) på sigatt reklamera, varför anspråket prekluderades. HovR höll med om atthävningen var obefogad, men eftersom lantbruket fullgjort sin prestationbefanns situationen vara helt inom det lagreglerade området och utan kravpå reklamation. Det ansågs då inte lämpligt att ålägga en reklamationspliktutifrån allmänna rättsgrundsatser. Lantbrukets talan kunde därför bifallas.HD konstaterade först att en ren tillämpning av 52 1 st. KöpL intemedförde någon reklamationsplikt för säljaren i ett enkelt fall av en köparesobefogade hävning av ett köp. Med hänvisning till att fallet gällde hävningav en särskild prisöverenskommelse som avsåg kommande leveranser i ettlångvarigt avtalsförhållande, tryckte HD dock på parternas lojalitets-,upplysnings- och klargörandeplikt, också vid avtalsbrott. HD hänvisadevidare till NJA 2007 s. 909 och uttalade att det av allmänna kontraktsrättsliga principer följer att en avtalspart som vill göra gällande påföljder pågrund av avtalsbrott, t.ex. skadestånd, inte kan förhålla sig passiv. �venom mejeriets hävning i och för sig var obefogad, ansågs lantbruket ha varitlångvarigt passivt genom att inte under nio års tid meddela att man inteaccepterade hävningen. Lantbruket kunde därmed inte göra sina anspråkgällande.Jag konstaterar att HD i NJA 2017 s. 203 och NJA 2007 s. 909 identifieraten allmän rättsgrundsats, om än uttryckt i termer av passivitetsverkansnarare än verkan av utebliven reklamation. Effekten av den av HD identifierade passivitetsregeln lär dock bli densamma som effekten av en regel omallmän reklamationsplikt. Jag läser regeln som en avtalspart som [visavi sinmotpart vill göra gällande påföljder på grund av avtalsbrott kan inteförhålla sig passiv [mot motparten. Att i denna kontext inte förhålla sig

bifallas.HD konstaterade först att en ren tillämpning av 52 1 st. KöpL intemedförde någon reklamationsplikt för säljaren i ett enkelt fall av en köparesobefogade hävning av ett köp. Med hänvisning till att fallet gällde hävningav en särskild prisöverenskommelse som avsåg kommande leveranser i ettlångvarigt avtalsförhållande, tryckte HD dock på parternas lojalitets-,upplysnings- och klargörandeplikt, också vid avtalsbrott. HD hänvisadevidare till NJA 2007 s. 909 och uttalade att det av allmänna kontraktsrättsliga principer följer att en avtalspart som vill göra gällande påföljder pågrund av avtalsbrott, t.ex. skadestånd, inte kan förhålla sig passiv. �venom mejeriets hävning i och för sig var obefogad, ansågs lantbruket ha varitlångvarigt passivt genom att inte under nio års tid meddela att man inteaccepterade hävningen. Lantbruket kunde därmed inte göra sina anspråkgällande.Jag konstaterar att HD i NJA 2017 s. 203 och NJA 2007 s. 909 identifieraten allmän rättsgrundsats, om än uttryckt i termer av passivitetsverkansnarare än verkan av utebliven reklamation. Effekten av den av HD identifierade passivitetsregeln lär dock bli densamma som effekten av en regel omallmän reklamationsplikt. Jag läser regeln som en avtalspart som [visavi sinmotpart vill göra gällande påföljder på grund av avtalsbrott kan inteförhålla sig passiv [mot motparten. Att i denna kontext inte förhålla sigpassiv måste väl i praktiken innebära att den förfördelade lämnar ett(reklamations-)meddelande till sin motpart.4.4.2 NJA 2017 s. 1195 (Skogssällskapet)Rättsfallet NJA 2017 s. 1195 har redan nämnts i kapitel 3 om den lagreglerade reklamationsplikten. �ven om i rättsfallet i sig handlar om50jordabalkens reklamationsregler har jag valt att ta med det också i innevarande kapitel. Anledningen är att HD i detta rättsfall modifierar enreklamationsregel i JB, bort från dess ordalydelse enl

dalydelse enligt lagtexten, medhänvisning till en allmän princip om rättsverkan av passivitet.En säljare av fast egendom var redan vid försäljningen medveten om fel ifastigheterna. Köparen reklamerade felet först efter 4,5 år och krävdeersättning. Säljaren bestred kravet på den grunden att reklamation inte gjortsinom skälig tid enligt 4 kap. 19a 1 st. JB. Köparen åberopade undantagfrån reklamationsplikten enligt 4 kap. 19a 2 st. JB på grund av att säljarenagerat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder. Trots att nämndalagrum entydigt gör undantag från reklamationsplikten i en sådan situationav illojalt säljarbeteende som var aktuell i målet, valde HD att ta hänsyn tilluttalanden i förarbetena med innebörden att passivitet från köparens sidaenligt allmänna principer kan medföra förlust av rätten att åberopa felet. HDfann just en sådan allmän princip om passivitetsverkan i de ovan beskrivnarättsfallen NJA 2017 s. 203 och NJA 2007 s. 909, och uttalade således attköparen inte kunde vara passiv under hela den tioåriga preskriptionstiden,trots att säljaren av fast egendom agerat i strid mot tro och heder.Hur lång passivitet som kan godtas efter det att köparen har fått vetskap omfelet ansågs bero av omständigheterna. HD lyfte fram flera utgångspunkteratt beakta. Förutom arten och graden av illojalitet på den avtalsbrytandepartens sida pekade man på skadebegränsningsintresset och risken attmotparten kunnat spekulera på den avtalsbrytande partens bekostnad.Vidare ansåg HD att köparen ska ha en väl tilltagen tid på sig att övervägasin situation efter vetskap om felet, och att passivitetsverkan inte bör inträdaförrän säljaren har haft en beaktansvärd nackdel av köparens passivitet. I detaktuella fallet ansågs 4,5 år inte vara tillräckligt lång tid för att passivitetsverkan skulle inträda.HD följer alltså linjen från de tidigare refererade rättsfallen och pratar hellreom pass

gången på äldre doktrin är hursomhelst begränsad.Herre finner stöd i vissa köprättsliga förarbeten för en allmän obligationsrättslig princip som innebär att den part som finner motpartens prestationicke avtalsenlig har att underrätta motparten inom skälig tid. Han pekarsärskilt på NJA 1989 s. 224, NJA 1994 s. 532, NJA 2005 s. 142 samt NJA2007 s. 909 som uttryck för existensen av en sådan princip.152 Utan att tadefinitiv ställning i frågan konstaterar Herre (efter den andra vågen avrättsfall men före den tredje) att förarbeten, doktrin och rättspraxis medviss styrka talar för att det finns en allmän reklamationsskyldighet vid fel iutförd prestation, vid äventyr av preklusion.153Ramberg menar, efter den andra vågen av rättsfall, att det med storsannolikhet finns en allmän skyldighet att reklamera ett avtalsbrott tillmotparten även då en sådan skyldighet inte följer av uttrycklig lag; honhänvisar bl.a. till NJA 1992 s. 728 och NJA 2007 s. 909. Med detta sagt151Uttalandet återfinns i p. 10 i HD:s domskäl.Se Herre (2010) s. 127 ff.153Se Herre (2010) s. 133.15255konstaterar hon samtidigt att det råder stor osäkerhet om reklamationspliktens närmare innehåll.154 Efter den tredje vågen av rättsfall förefallerRamberg säkrare när det gäller själva existensen av en allmän reklamationsplikt. Hon anser, med hänvisning till NJA 2017 s. 203, NJA 2017 s. 1195och NJA 2018 s. 127, det numera vara klarlagt i rättspraxis att skyldighetenatt reklamera avtalsbrott är en allmän princip inom avtalsrätten. Fortfarandeanser hon dock att rättsläget är oklart gällande reklamationsfristens startpunkt och längd, liksom rättsföljden vid för sen reklamation.155Kleineman ger uttryck för en liknande uppfattning. Han finner detoomtvistat att det finns en allmän princip om skyldighet att reklamera vidkontraktsbrott, men att konsensus inte råder om hur långt reklamationsplikten sträcker sig eller vid vilka

ren kan hållasansvarig för avtalsbrott.214 En sådan situation förelåg i hovrättsavgörandetom Den skatterådgivande advokaten.215 En sedermera fusionerad ekonomisk förening gav år 2006 en advokat i uppdrag att utreda vissa skattemässiga följder av transaktioner med hyresfastigheter. Uppdraget resulterade i en redogörelse om risken för skattetillägg. �ret efter underkändeSkatteverket transaktionerna och påförde det fusionerade bolaget ett skattetillägg i mångmiljonklassen. Föreningen överklagade beslutet utan framgång i en rättsprocess som avslutades först 2014 med att HFD inte lämnadeprövningstillstånd. I mellantiden hade föreningen reklamerat advokatensrådgivning år 2010. Svaranden reklamationsinvände baserat på uppfattningen att reklamationsfristen hade börjat löpa senast vid Skatteverketsbeslut år 2007; att reklamera först år 2010 ansågs vara försent. HovRkonstaterade att det föreligger en allmän reklamationsplikt med hänvisningtill NJA 2007 s. 909 men ansåg att någon reklamationsskyldighet överhuvudtaget inte hade uppkommit innan reklamationen gjordes i juni 2010,eftersom rättsprocessen inte var slutligt avgjord än. Reklamation hade därförskett i tid.Min bedömning blir som följer. �vervägande skäl, i form av doktrinensmajoritet, merparten av de berörda rättsfallen från HovR samt NJA 1994 s.532, talar för att reklamationsfristens startpunkt principiellt inträffar tidigareän vid uppdragsgivarens faktiska vetskap om avtalsbrottet, nämligen dådenne bort inse avtalsbrottet. Det ska understrykas att denna tidpunktmycket väl kan inträffa senare än när uppdragsgivaren insåg eller borde inse213Se Andersson (2019) s. 384 ff.Se Andersson (2019) s. 387.215Hovrätten över Skåne och Blekinges dom i mål T 1775-17, meddelad den 9 maj 2018.21472uppkomsten av skadan i sig. Vidare är det inget som hindrar att bedömningen i det enskilda fallet kan bli att reklamationsfristens startpunktsammanfall

ott existens och tillkomstDet enkla svaret på frågan om det finns en allmän reklamationsplikt vidavtalsbrott i svensk rätt är: Ja. Det råder nära nog, om än inte fullständig,78enighet om detta inom doktrinen. I rättspraxis har HD åtskilliga gånger ochunder lång tid gjort uttalanden som alla talar för existensen av en allmäninomobligatorisk reklamationsplikt. Motsatsvis finns det inget HD-rättsfallsom direkt och entydigt förnekar existensen av en allmän inomobligatoriskreklamationsplikt, eller att reklamationsskyldigheten skulle vara strängt begränsad till de i lag reglerade situationerna.Att det finns en allmän reklamationsplikt som dessutom omfattar åtminstonede näraliggande situationer som de lagfästa reglerna analogivis kan utsträckas till, torde vara odiskutabelt i ljuset av HD:s uttalanden i de andraoch tredje vågorna av reklamationsrättsfall. Mycket talar för att plikten är änmer omfattande än så. �ven om man skulle anse att NJA 2007 s. 909 endastger stöd för allmän reklamationsplikt i kommersiella förhållanden, så börHD:s uttalande i NJA 2018 s. 127 (där de reklamationspliktiga var konsumenter) innebära att den allmänna reklamationsplikten omfattar ävensådana partsförhållanden.Med detta sagt får det konstateras att de bortre avgränsningarna för denallmänna reklamationsplikten vid avtalsbrott inte är alldeles klara. En intehelt avgjord frågeställning är vad som ska anses vara avtalsbrott i sammanhanget. Att den allmänna reklamationsplikten omfattar de typiska avtalsbrotten har slagits fast av HD. I NJA 2005 s. 142 uttalade HD att det finnsen allmän princip om att reklamation krävs för att åberopa avtalsbrott i formav fel i utförd prestation, och i NJA 2018 s. 127 finns HD:s generellauttalande om att den allmänna reklamationsplikten omfattar dröjsmål. Menvad gäller för andra former av avtalsbrott Det allra senaste reklamationsprejudikatet, Svartöns pris, kan uppfattas som att H

e för svenskkontraktsrätt, Ny Juridik 1:17, s 79-109 [Svensson (NJ 2017)�vrigtElektroniska källorGrauers, Folke, Reklamationsfristen vid fastighetsköp, Infotorg Juridik, 25mars 2009 (hämtad 9 mars 2022), http://www.infotorg.se [Grauers (InfotorgJuridik 2009)Madsen, Finn, Finns det en regel om en allmän reklamationsplikt utanfördet lagreglerade området eller är det en fantomprincip, Infotorg Juridik,26 jan 2010 (hämtad 26 jan 2022), http://www.infotorg.se [Madsen(Infotorg Juridik 2010)Svensson, Ola, Köplag (1990:931) 29 , Lexino 2020-10-14 (JUNO)[Svensson (Lexino 2020)FöreskrifterSveriges advokatsamfund, Regler för advokatverksamhet, 4:e uppl.,Stockholm 2020Webbsidorwww.avtalslagen2020.se87RättsfallsförteckningHögsta domstolenNJA 1916 s. 158NJA 1931 s. 208 INJA 1943 s. 272NJA 1989 s. 224 (Stångåstaden)NJA 1992 s. 728 (Lastbilsleasingen)NJA 1994 s. 532 (Statens Provningsanstalt)NJA 2005 s. 142 (Ränteskruven)NJA 2007 s. 35NJA 2007 s. 909 (Jehanders grus)NJA 2008 s. 243NJA 2008 s. 1158NJA 2009 s. 672 (Malmbergsbagaren)NJA 2016 s. 237 (Bostadsrättslokalen)NJA 2017 s. 203 (Kravmjölken)NJA 2017 s. 237 (Bygglovet och särskoleplaceringen)NJA 2017 s. 1195 (Skogssällskapet)NJA 2018 s. 127 (Flyget till Antalya)NJA 2018 s. 414 (Advokatens skadeståndsansvar)NJA 2018 s. 171 (Leksaksaffären i Vimmerby)NJA 2019 s. 23 (Den betalande sambon)NJA 2021 s. 353 (Suterränghuset på Ekerö)� 672-21, beslut 11 januari 2022 (Svartöns pris)Andra instansHovrätten över Skåne och BlekingeT 8963-08T 1590-15T 1775-17 (Den skatterådgivande advokaten)T 2419-18 (Revisorn som åberopade en skadeslöshetsförbindelse)Svea hovrättRH 1996:130RH 2006:77T 1085-11 (ProfilGruppen)T 11422-15 (Havsbrisen)T 7073-16 (Kraft Kultur)88Första instansGöteborgs TRT 9706-1689

r tydligt formulerad kandess försteg utgöra hinder för part att påkalla skiljeförfarande.37571denne hade fått om skiljenämnden funnit sig obehörig.378 Om nu skiljesvaranden anser att skiljekäranden begått avtalsbrott när denne påkallade skiljeförfarande i strid mot flerstegsklausulen, måste den samtidigt begränsa denuppkomna skadan. Sett utifrån skyldigheten att begränsa sin skada måste skiljesvarande, eventuellt, invända mot skiljenämndens behörighet så att den finner sig obehörig och därmed erhåller ersättning för skiljedomskostnaderna. Iannat fall finns de risk för att skiljesvaranden inte anses ha begränsat sinskada, vilket kan få betydelse om den senare vill göra gällande civilrättsligapåföljder gentemot motparten för dennes avtalsbrott mot flerstegsklausulen.379Härtill gäller att en part, för att kunna göra gällande civilrättsliga påföljdergentemot den avtalsbrytande motparten, måste reklamera avtalsbrottet. Ibland annat NJA 2007 s. 909 underströk HD att en part som vill göra gällandepåföljder på grund av avtalsbrott inte kan förhålla sig passiv.380 Utebliven reklamation resulterar således i att en part förlorar rätten att åberopa kontraktsbrottet.381Denna reklamationsplikt följer av allmänna kontraktsrättsliga principer ochgäller mellan kommersiella parter. Reklamationsplikten grundar sig i sin turpå bland annat lojalitetsskäl. Till detta har HD konstaterat att avtal som gällerunder en längre tid förutsätter en lojal samverkan mellan parterna under avtalstiden. Denna lojalitetsplikt gäller även då en part gör sig skyldig till avtalsbrott. Den icke-avtalsbrytande parten är på grund av lojalitetsskäl skyldigatt informera motparten om att den anser att ett avtalsbrott har begåtts.382 Härvid ska reklamationen lämnas inom skälig tid.383 Vad denna tid närmare innebär är däremot osäkert.384 Vad som närmare utgör skälig tid beror på omständigheterna i det enskilda fallet. HD

alitetsplikt gäller även då en part gör sig skyldig till avtalsbrott. Den icke-avtalsbrytande parten är på grund av lojalitetsskäl skyldigatt informera motparten om att den anser att ett avtalsbrott har begåtts.382 Härvid ska reklamationen lämnas inom skälig tid.383 Vad denna tid närmare innebär är däremot osäkert.384 Vad som närmare utgör skälig tid beror på omständigheterna i det enskilda fallet. HD har dock slagit fast att reklamationsfristen i kommersiella förhållanden generellt är kortare jämfört med då enavtalspart är näringsidkare och den andra är en konsument.385Vidare angav HD i NJA 2022 s. 3 att förlust av en rättighet på grund avpassivitet kan inträda enligt allmänna principer på förmögenhetsrättens378Jfr med avsnitt 5.2.1.Jfr även Ramberg och Ramberg (2022), s. 287. Ramberg och Ramberg framhåller ävenatt ett skadestånd kan minska om en part som varit medvållande till den uppkomna skadan.Se även NJA 1987 s. 432.380NJA 2007 s. 909 (915). Se även NJA 2017 s. 203 p. 9, NJA 2018 s. 127 p. 3031 ochNJA 2022 s. s p. 2425.381NJA 2018 s. 127 p. 31 och NJA 2022 s. 3 p. 10.382Se NJA 2017 s. 203 p. 89. Se även NJA 2018 s. 171 p. 10.383NJA 2018 s. 127 p. 37.384Se Ramberg och Ramberg (2022), s. 266. �ven Ramberg och Ramberg är av uppfattningen att det föreligger en skyldighet att reklamera avtalsbrott, även om detta inte kommertill uttryck i någon författning. Följaktligen rör det sig om en oskriven regel, se Ramberg ochRamberg (2022), s. 266.385NJA 2018 s. 127 p. 37.37972område.386 Möjligen kan man se en parts passivitet som att den eftergivit sinrätt till eventuella civilrättsliga påföljder för motpartens avtalsbrott mot flerstegsklausulen.387 Således skulle en part genom konkludent handlande kunnaefterge sin rätt till skadestånd. En sådan eftergift inträder däremot endast dåden andra parten, det vill säga den förfördelade parten, haft fog för sin uppfattning a

idskrift, nr. 1, 2011/12, s. 168183. [cit. Westberg (2011)Westberg, Peter (2020), Konflikt och kontrakt. Jure förlag, Stockholm. [cit.Westberg (2020)Westberg, Peter (2021), Civilrättskipning I Tvistemål, Nordstedts juridik,Stockholm. [cit. Westberg (2021)Zetterquist, Ola (2019), Begreppet prejudikat, Dahlman, Christian och Wahlberg, Lena [Red, Juridiska grundbegrepp, Studentlitteratur, Lund. [cit. Zetterquist (2019)Internationella standardavtal och regelverkICC, Dispute Board Rules, in force 1 October 2015, with Appendices in forceas from 1 October, No.: Publication 875-6 ENG. [cit. ICC Dispute BoardRules�vrigt materialMalmö tingsrätt, mål nr T 261914, aktbilaga 14, Svaromål.85RättsfallsförteckningHögsta domstolenNJA 1949 s. 724.NJA 1958 s. 654.NJA 1971 s. 453.NJA 1974 s. 526.NJA 1987 s. 432.NJA 1982 s. 853.NJA 1989 s. 247.NJA 1992 s. 143.NJA 1992 s. 299.NJA 1994 s. 712 (I-III).NJA 1997 s. 93.NJA 2002 s. 322.NJA 2004 s. 682.NJA 2007 s. 909.NJA 2010 s. 508.NJA 2010 s. 734.NJA 2012 s. 1095.NJA 2013 s. 1017.NJA 2015 s. 991.NJA 2017 s. 203.NJA 2017 s. 659.86NJA 2018 s. 127.NJA 2018 s. 171.NJA 2018 s. 653.NJA 2018 s. 834.NJA 2020 s. 115.NJA 2022 s. 3.HovrätternaSvea hovrätt T 267514 dom 9 december 2016.EuropadomstolenGolder mot Förenade konungariket, dom den 21 februari 1975.Rolf Gustafsson mot Sverige, dom den 1 juli 1997.Suovaniemi m.fl. mot Finland, beslut den 23 februari 1999.Kress mot Frankrike, dom den 6 juni 2001.Kutic mot Kroatien, dom den 1 mars 2002.Transado-Transportes Fluviais do Sado mot Portugal, dom den 16 december2003.Stankov mot Bulgarien, dom den 12 juli 2007.Momcilovic mot Kroatien, dom den 26 mars 2015.Utländsk praxisH�jesterets dom av den 17 juni 2009, i mål 424/2007, U.2009.2387H, UfR2009 s. 2387.Ohpen Operations UK Ltd., v. Invesco Fund Managers Ltd., [2019 EWHC2246 (TCC).Höyesteretten i Norge, Rt 2015 s. 385.87

a att detska framgå att avsikten är att parternas fortsatta prestationsskyldighet skaupphöra samt att de i AB 04 kap. 8 angivna reglerna om hävning ska användasför parternas mellanhavanden. Emellertid har det i litteraturen anförts att detutifrån konkludent handlande eller omständigheterna i det enskilda fallet ärmöjligt att tolka in en underförstådd hävningsförklaring. I dessa fall krävs detsåledes inte att förklaringen är skriftlig. Vidare stadgas det inte heller vid vilken tidpunkt som hävningsförklaringen ska avges. I sammanhanget konstateras det däremot att beställarens passivitet eventuellt kan påverka möjligheterna att nå hävningens samtliga rättsverkningar164. Likt i den allmänna förmögenhetsrätten lyfts det även i detta sammanhang att en part möjligtvis kanhävda att den inte haft lika stora möjligheter att begränsa sin skada till följdav att hävningsförklaringen avgivits försent. I litteraturen hänvisas det dessutom till NJA 2007 s. 909 Jehanders grus och NJA 2017 s. 203 Kravmjölken vari HD, med hänvisning till allmänna kontraktsrättsliga principer, uttalade att en part inte kan vara passiv om denna vill göra gällande påföljder pågrund av avtalsbrott165.1663.4.3RättsverkningarInledningsvis kan det noteras att det endast är den del av entreprenaden somvid tidpunkten för hävningen inte har utförts, det vill säga den återståendedelen, som kan hävas. Den återstående delen ska till följd av hävningen därförinte utföras och arbetet ska så snabbt som möjligt avslutas. Att det endast ärmöjligt att häva den återstående delen av arbetet framgår även i skrivelsen iAB 04 kap. 8 1 första stycket. I litteraturen har det däremot påpekats att ide fall en värdering av den utförda delen, som genomförs med anledning avhävningen, når resultatet att värdet av arbetet är noll motsvarar detta sammavärdemässiga resultat samma som om hela entreprenaden hade hä

hävningen inte har utförts, det vill säga den återståendedelen, som kan hävas. Den återstående delen ska till följd av hävningen därförinte utföras och arbetet ska så snabbt som möjligt avslutas. Att det endast ärmöjligt att häva den återstående delen av arbetet framgår även i skrivelsen iAB 04 kap. 8 1 första stycket. I litteraturen har det däremot påpekats att ide fall en värdering av den utförda delen, som genomförs med anledning avhävningen, når resultatet att värdet av arbetet är noll motsvarar detta sammavärdemässiga resultat samma som om hela entreprenaden hade hävts. Dessutom lyfts det att det kan förekomma situationer då det utförda arbetet snararehar ett negativt värde för beställaren167 eftersom denna, på grund av det162Hellner m.fl. (2020) s. 194; Samuelsson (2022) s. 466 med hänvisning till Heidbrink(2005) s. 213218.163Samuelsson (2022) s. 468.164Samuelsson (2022) s. 468.165NJA 2017 s. 203 p. 9.166NJA 2007 s. 909 s. 915; NJA 2017 s. 203 p. 9; Samuelsson (2022) s. 468469.167Ossmer (2009/2010) s. 997.37utförda arbetets beskaffenhet, kan behöva bekosta nedmontering och avveckling av det redan utförda arbetet.168Vad som sker avseende de prestationer som redan utförts blir inom entreprenadrätten en särskild fråga. Ur ett obligationsrättsligt perspektiv är huvudregeln att de prestationerna som genomförts ska återgå. Precis som vid hävningav tjänst169 är det vid hävning av entreprenad emellertid problematiskt meden ordning som innebär att redan genomfört arbete ska återgå. I enlighet meddetta gäller som nämnt att hävningen av entreprenader endast avser återstående arbeten.170 En annan ordning med innebörden att en hävning av en entreprenad skulle få verkan för redan genomförda arbeten skulle, liksom vidandra typer av tjänster, innebära omfattande och komplicerade följder. Dethade heller inte varit önskvärt varken ur ett parts- eller samhällsperspekt

eprenadavtal Särskilt om ändrade förhållanden, Karnov Group Sweden AB.Samuelsson, Per (2022), AB 04. En kommentar, 3 uppl., Nordstedts Juridik.Stråth, Kristoffer (2018/19), Beställares hävning respektive obefogade hävning av entreprenadavtal särskilt om ansvar för garantifel, Juridisk Tidskrift. Nr 3 s. 558565.78Söderlund, Johan, Schönberg, Per-Henrik (2009/10), Ersättningsrätt vidhävning av entreprenad enligt AB 04/ABT 06, Juridisk Tidskrift. Nr. 1 s.223232.LagkommentarerJohansson, Svante O, Kommissionslagen En kommentar, (2022-11-02,version 1B, JUNO).Johansson, Svante O, Konsumenttjänstlagen En kommentar, (2023-10-13,version 2A, JUNO).Ramberg, Jan, Herre, Johnny, Köplagen En kommentar, (2023-09-30,version 3B, JUNO).Köplag (1990:931), Karnov 2023-12-07 (JUNO)Köplag (1990:931), Lexino 2023-02-20 (JUNO)79RättsfallsförteckningHögsta domstolenNJA 1963 s. 136NJA 1970 s. 72NJA 1984 s. 271NJA 1999 s. 71NJA 2007 s. 909Jehanders grusNJA 2013 s. 271.Skadorna på Läckebys arbetenNJA 2013 s. 1174NJA 2014 s. 960.Det andra bolagetNJA 2015 s. 862.Den uteblivna slutbesiktningenNJA 2017 s. 203KravmjölkenNJA 2017 s. 261.Sjukhuscaf�etNJA 2018 s. 653.De ingjutna rörenNJA 2019 s. 445Entr� MalmöNJA 2019 s. 693.Vikens pizzeriaNJA 2020 s. 115De försvunna kornaNJA 2020 s. 470Kommunens hävningsförklaringNJA 2020 s. 951Badrummet i radhuset�vriga svenska domstolarSvea hovrätt, dom 13 februari 2012 i mål T 5435-11.Attunda tingsrätt, dom 15 april 2016 i mål T 1798-15 och T 2681-15.Svea hovrätt, dom 14 december 2016 i mål T 4686-15.Malmö tingsrätt, dom 14 januari 2019 i mål T 560-16.80Svea hovrätt, dom 15 november 2019 i mål T 4005-16.Hovrätten över Skåne och Blekinge, dom 19 december 2019 i mål T 401-19.81

ar att framställa anspråket efter att dennafått kännedom om förhållande som ligger till grund för kravet. Att avtalet medger tvåsådana tidsfrister måste anses vara otillfredsställande en bidrar endast till att skapaoklarhet.77 Enligt allmän kontraktsrätt ska, för att part inte ska förlora sin rätt tillersättningsanspråk, kravet framställas inom skälig tid alternativt inte vänta orimligt längemed att framställa ett sådant krav.78 Ledning kan även hämtas från NJA 2017 s. 203 därHD uttalade att det av allmänna kontraktsrättsliga principer följer att part inte kan förhållasig passiv om man vill göra gällande påföljder på grund av avtalsbrott.794.2.2SkadeståndUtöver ersättning i form av vite har ofta beställaren ett intresse av att kräva leverantörenpå skadestånd i de fall leverantören inte uppfyller sin förpliktelse att leverera systemet.77Perm�us Lindberg, s. 301f.KöpL 23 och 29 .79NJA 2017 s. 203 p. 9. Se även NJA 2007 s. 909.7828Som kommer att framgå i de följande skiljer sig de båda avtalen från varandra avseendeleverantörens skadeståndsansvar. Detta avsnitt kommer att disponeras på så sätt att varjeavtal redovisas var för sig.12.1 Leverantören ansvarar med nedan angivna22.1 Part ansvarar för skada som denne genombegränsningar för skada som uppstår på grund avförsummelse eller avtalsbrott orsakar den andraleverantörens försumlighet vid fullgörandet avparten, med de begräsningar som anges i dettaUppdraget. Leverantörens ansvar för förseningavsnitt 22,eller därav föranledd uppsägning av Avtalet ärbegränsat till vad som sägs under punkt 9 och22.2 Parts skadeståndsansvar ska per kalenderår,20.4 c) samt vad avser fel i Systemet/Produkt avsåvida inte uppsåt eller vårdslöshet föreligger,vad som sägs under punkt 11.vara begränsat till det högsta av femtio (50)prisbasbelopp (enligt socialförsäkringsbalken12.2 Parts skadeståndsansva

förhållande till allmänna kontraktsrättsliga regler, där rättsläget,om än är att anse som relativt klart utmärker sig de undersökta standardavtalen med sintydliga partiskhet. Detta medför i sin tur att oförhandlade standardavtal inom ITprojektområdet typiskt sett medför obalanserade avtal som naturligt kan vara enanledning till de många problem, bl.a. förseningar, som jag presenterat i dennaframställning.116Det finns givetvis många andra anledningar än kontraktsrättsliga för att IT-projekt misslyckas.46KällförteckningOffentligt tryckLagarKöplag (1990:931)Lag (1985:206) om vitenLag (1987:822) om internationella köp (CISG)Lag (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållandenPropositionerProp. 1988/89:76 Om ny köplagProp. 2021/22:120 En effektivare överprövning av offentliga upphandlingarStatens offentliga utredningarSOU 2018:25 Juridik som stöd för förvaltningens digitaliseringRättspraxisAvgöranden från Högsta domstolenNJA 2007 s. 909NJA 2009 not 3NJA 2017 s. 203NJA 2018 s. 266NJA 2022 s. 574Avgöranden från hovrättenSvea hovrätts dom av den 7 februari 2019 i mål nr T 198017Avgöranden från tingsrättenStockholm tingsrätts dom av den 2 februari 2017 i mål nr T 1420414LitteraturBöckerAdlercreutz, Axel, Gorton, Lars, Avtalsrätt II, 6:e uppl., Studentlitteratur AB, Lund, 2010Arrhed, Lars, Offentlig upphandling av komplexa IT-tjänster, 1:a uppl., Wolters Kluwer,Stockholm, 201647Bengtsson, Bertil, Hävningsrätt och uppsägningsrätt vid kontraktsbrott, 1:a uppl., P. A.Norstedts Söners Förlag, Stockholm, 1967Bernitz, Ulf, Standardavtalsrätt, 9:e uppl., Norstedts Juridik, Stockholm, 2018Bogdan, Michael, Komparativ rätt, 1:a uppl., Juristförlagen i Lund, Lund, 1978Christner, Anders, Kommentar tillIndustrilitteratur, Katrineholm, 1995IT-branschensstandardavtal,1:auppl.,Edvardsson, Tobias, Johnss�n, Gustaf, Vall, Mikael, It-avtal och utkontraktering av it,i: Magnuss