dda villkor inte medsäkerhet kan skiljas åt, talar det för att rättstillämparen bör kunna stanna i avtalstolkningen vidlösningen av förutsättningsproblematik. Avtalslagens 36 å sin sida är en generalklausul somger domstolarna en möjlighet att jämka oskäliga avtalsvillkor.8 Paragrafen är tillämplig på allaavtalsvillkor som kan anses oskäliga och har därmed ett vidsträckt tillämpningsområde. Enfelaktig förutsättning kan vara en av de omständigheter som beaktas vid enoskälighetsbedömning enligt 36 , och bestämmelsen är precis som förutsättningsläran1C Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 235 n. 44.Då hon inte anser att förutsättningsläran fyller någon självständig funktion.3Adlercreutz, Avtalsrätt II, s. 147.4Se NJA 1981 s. 269 och NJA 1985 s. 178.5Se t.ex. Ussing, Aftaler på Formuerettens Omraade, Lehrberg, Förutsättningsläran, Adlercreutz, a.a. s.153 och Kleineman, JT 1996/97 s. 438.6NJA 1981 s 269, NJA 1985 s. 178, NJA 1997 s. 5, NJA 1999 s. 575.7Adlercreutz, a.a. s. 52.8Prop 1975/65:81 s. 1.25tillämplig även på omständigheter som inträffat efter avtalsslutet. Frågan är dock omavtalstolkning och generalklausulen är tillräckliga som verktyg, och om de är distinkta nog, föratt fullständigt ersätta förutsättningsläran.1.2 Syfte och frågeställningSyftet med denna uppsats tillika dess frågeställning är att utröna om förutsättningsläran kansägas fylla en självständig funktion i modern svensk avtalsrätt, och då främst i förhållande tillavtalstolkning och 36 AvtL.1.3 AvgränsningarSom framgår av syftet ska i denna uppsats utredas om förutsättningsläran kan anses fylla ensjälvständig funktion i förhållande till avtalstolkning och 36 AvtL. Störst fokus kommerdärmed att läggas på just förutsättningsläran, även om viss allmän redogörelse erfordras förövriga element för att få en bättre inblick i problemställningen. Vidare finns det mång

et i detta fall hade ett särskilt ansvar för att påståendetom rekonstruktionen var väl underbyggt, och även borde ha haft bättre chans att bedöma omrekonstruktionsavtalet var hållbart. Genom att meddela sina leverantörer om en sådanrekonstruktion, utan att ange att den åtminstone formellt var betingad av regeringens ochriksdagens uttryckliga godkännande, hade varvet ingett leverantörerna en överdriven47Lehrberg, Förutsättningsläran s. 21.15föreställning om hur pass tryggad varvets ekonomiska förhållanden var. HD bedömde såledesatt leverantören inte borde anses vara bunden av leveransavtalet.Som framgår använde sig HD i detta fall av rekvisiten som ställts upp i NJA 1981 s.269. Avgörandet utgör ett av de tydligaste i svensk rätt när det kommer till tillämpning avförutsättningsläran. Det är dock inte alltid som en prövning enligt förutsättningsläran överleverjust relevansbedömningen, vilket illustreras i nästföljande fall.I NJA 1997 s. 5 hade en köpare av en bostadsrätt hävt köpeavtalet med hänvisning tillförutsättningsläran, då det visat sig att majoriteten av lägenheterna i den aktuella fastighetenkom att nyttjas som hyresrätter. Köparen menade att det hade varit en väsentlig förutsättningför henne att ingå köpeavtalet, att den fastighet hon förvärvat bostadsrätten i inte skulle kommaatt hyra ut lägenheter i andra hand. Hon menade bland annat att bostadsmiljön fick anses sämrei en hyresrättsmiljö då de boende inte är lika benägna att vara måna om sina lägenheter, samtatt hon genom att fastigheten inte kunde ses som en bostadsförening skulle komma beskattashögre på grund av sämre skattevillkor. HD angav att det faktum att köparen handlat under enväsentlig förutsättning och att detta även varit synbart för motparten, inte var tillräckligt för attförklara avtalet overksamt enligt förutsättningsläran. Domstolen bedömde att det i förevarandefall inte fanns någon

fören bedömning relevanta villkor, uttryckliga eller tolkningsvis fastställda, särskilda reglerbeträffande avtalstypen eller i övrigt tillämpliga lagbestämmelser saknas. HD angav vidare attförutsättningsläranbörsessomettkomplementtillfrämstavtalstolkningoch48ogiltighetsgrunderna i avtalslagen. Med detta i åtanke bedömde HD att det i låneavtalen medBanken och Finans fanns uttryckliga avtalsvillkor om att Friherren inte hade rätt till lån enligtavtalen om bolaget inte ställde Banken och Finans godtagbar säkerhet. Vidare hade Banken ochFinans enligt avtalsvillkoren rätt att påfordra omedelbar betalning av skulden ifall Friherreninte fullgjorde sina skyldigheter enligt avtalet. Frågan om säkerhet utgjorde således ettuttryckligt villkor i låneavtalen, och kunde därmed lösas genom sedvanlig avtalstolkning, varpåförutsättningsläran inte behövde tillämpas.Avslutningsvis ska redogöras för NJA 1999 s. 575, där HD precis som i NJA 1997 s. 5bedömde att huvudregeln avseende riskfördelningen skulle gälla. I fallet hade en bank somutsatts för bedrägeri gjort en utbetalning till ett företag under den felaktiga förutsättningen, attföretaget hade tillräckligt med medel på kontot för att täcka utbetalningen. Banken yrkade påogiltighet enligt förutsättningsläran för att kräva betalningen åter. HD konstaterade att part i ettavtal eller betalningstransaktion normalt måste stå risken för att förutsättningen är felaktig, menatt risken ibland kan läggas över på motparten om det efter en objektiv bedömning kan anseslämpligt och rimligt. I detta fall ansåg HD att det inte fanns några skäl att frångå huvudregeln,varpå bankens utbetalning inte bedömdes ogiltig.2.4.2 Sammanfattning av förutsättningslärans position i modern rättSom följer av anförda praxis har det för förutsättningsläran kommit att utvecklas ett antalrekvisit, vilka måste vara uppfyllda för att kunna tillmäta en

älv får stå risken för att hans förutsättning är felaktig, menberoende på omständigheterna i det enskilda fallet kan det ibland anses rimligt att lägga överrisken på motparten.51 För att avgöra riskfördelningen har en slutlig riskbedömning utvecklats,där domstolen utgår ifrån vad som objektivt sett framstår som en lämplig och rimlig bedömningmed hänsyn till relevanta omständigheter i det enskilda fallet.52 Genom flertalet rättsfall hardenna metod kommit att bli avgörande för bedömningen om en rättsligt relevant förutsättningföreligger, som kan medföra att avtalet anses overksamt. Notera att rättsföljden av att ett avtalingåtts under felaktiga förutsättningar normalt är just overksamhet, men har i vissa fall föranlettmodifiering av avtalsförpliktelserna, om än i negativ bemärkelse.5349Utrymme finns dock för att istället betrakta läran som en allmän princip eller metod.Flodgren, Avtalslagen 90 år s. 392.51Se NJA 1985 s. 178, NJA 1997 s. 5 och NJA 1999 s. 739 för utförliga riskresonemang.52Flodgren, a.a. s. 392, NJA 1985 s. 178 och NJA 1999 s. 739.53Se t.ex. HD:s uttalande i NJA 1989 s. 614, där domstolen anger att det i och med 36 AvtL införandeinte finns någon anledning att ge förutsättningsläran den mera vidsträckta tillämpning, som skulle bliföljden, om i stort sett vilka civilrättsliga rättsverkningar som helst skulle vara möjliga att åstadkommamed tillämpning av förutsättningsläran. För modifiering av avtalsförpliktelser genom tillämpning avförutsättningsläran, se bl.a. Adlercreutz, Avtalsrätt II 2010 s. 148 ff., Lehrberg, Förutsättningsläran s.566 ff., samt Vahl�n, Formkravet vid fastighetsköp s. 219 ff. Se även avsnitt 5.2 nedan.50182.4.3 Den omdebatterade förutsättningsläranTrots att rättstillämparen har tydliggjort att förutsättningsläran utgör en del av den svenskaavtalsrätten, och främst då i sin objektiva form, råder det alltjämt i dokt

ro på att rättsområdet präglas av avtalsfrihet, samt att rättstillämparen villfrämja, eller i vart fall inte riskera, omsättningsintresset. Huvudregeln är alltjämt att partnormalt själv får stå risken för att dennes förutsättning har varit felaktig.141 Detta faktum isamband med att lärans rekvisit kan vara svåra att uppfylla, särskilt riskrekvisitet, bör medföraatt part i de flesta fall själv får stå risken för sin felaktiga förutsättning.142 Vidare kan NJA 1989s. 614 ha haft en begränsande verkan på läran, så till den grad att läran endast bör tillämpas i defall då part yrkat på ogiltighet. Eftersom detta var trenden redan innan detta avgörande, kan138Se t.ex. NJA 2013 s. 1190 och NJA 2014 s. 684.Se avsnitt 5.3.140Se t.ex. förslaget till avtalslagen (1914) s. 139, jfr kommentaren på s. 123, SOU 1974:83 s. 157, prop.1975/76:81 s. 128, NJA 1981 s. 269 och NJA 1985 s. 178.141Se särskilt HD:s uttalande i NJA 1981 s. 269.142Se t.ex. NJA 1997 s. 5 och NJA 1999 s. 575.13947dock den begränsande funktionen ifrågasättas. HD:s uttalande i fallet ska kanske snararebetraktas som ett förtydligande av de rättsverkningar som kan ges vid tillämpning avförutsättningsläran. Att läran tillämpas sparsamt medför dock inte att den inte fyller någonsjälvständig funktion. Att det i få fall kan tillåtas att en felaktig förutsättning erkänns relevansutesluter inte heller behovet av en förutsättningslära.Som har konstaterats bör förutsättningsläran i vart fall fylla en självständig funktionjämte 36 AvtL, då verksamheterna tar sikte på olika rättsliga bedömningar.143 Läran kankanske till och med prioriteras för de fall det föreligger en felaktig förutsättning och part haryrkat på ogiltighet eller overksamhet.Det är svårare att urskilja en självständig funktion för läran jämte avtalstolkning,eftersom det som sagt kan vara svårt att skilja mellan underförstådda villkor och förutsätt

igt förutsättningsläran kan ett avtal bli overksamt om förutsättningskontrahenteningått avtal under följande premisser; (1) en förutsättning som varit felaktig, (2) dennahar varit synbar och (3) väsentlig för förutsättningskontrahenten samt (4) om det vid enobjektiv bedömning framgår att risken för felaktigheten bör ligga på medkontrahenten.38Läran saknar dock effektiv tillämpning vid ändrade förhållanden då rekvisiten ärallmänt hållna och domstolarna valt att sällan tillämpa den vid just dessa tillfällen.39 I31323334Munukka, J., Lojalitetsprincipen ett institut med framtid i avtalsrätten, NJM 2011, s. 87 ff.Nicander, s. 31.Nicander, s. 31 f.I 3,13 och Grönfors, K., Avtal och omförhandling, s. 17 ff. Se även Lundstedt, V., Grundläggningav en ny rättsvetenskap, SvJT 1928 s. 460 ff.35 Grönfors, s. 20 ff.36 Hellner m.fl. (2020), s. 62.37 Grönfors, s. 21.38 Hellner m.fl. (2020), s. 63 ff.39 Se exempelvis NJA 1924 s. 372; NJA 1997 s. 5; NJA 1999 s. 575; NJA 1999 s. 793.12NJA 1996 s. 410 framgår även att ogiltighet av ett avtal enligt reglerna i en allmänförutsättningslära kommer i fråga först om för en bedömning relevanta villkor, uttryckligaeller tolkningsvis fastställda, särskilda regler beträffande avtalstypen eller i övrigttillämpliga lagbestämmelser saknas. Vidare menar HD att läran ska ses som ettkomplement till avtalstolkning och ogiltighetsgrunderna i avtalslagen. Lärans begränsadetillämplighet resulterar i att det främst är 36 avtalslagen som tillämpas vid ändradeförhållanden samt avtalstolkning om omständigheterna för detta är för handen.2.3 Varaktiga avtalMomentana och varaktiga avtal kan skiljas åt såtillvida att prestationen vid momentanaavtal utväxlas samtidigt medan prestationen vid varaktiga avtal antingen sker i etappereller då en part fullgjort sin prestation helt innan motparten behöver utföra sin.40 Normaltkrävs även längre gående

ur leder till att principen saknar praktisk betydelse. Mycket talardäremot för att ett prejudikat skulle kunna ändra den uppfattningen.Det som kan sägas om principen i sig är att den bör kunna tillämpas på alla varaktigaavtal där man kan finna en mer utpräglad lojalitetsplikt. �ven i varaktiga avtal som haren mindre långtgående lojalitetsplikt bör principen kunna tillämpas men medbedömningen för vad som föranleder viktig grund i åtanke. Varför den inte har tillämpatspå detta vis kan förklaras av okunskap kring läran, vilket i sin tur leder till att domstolaldrig prövar principen. Följden blir en ond cirkel som resulterar i att lagrummen ochprincipen faller i glömska.44Käll- och litteraturförteckningRättsfallHögsta domstolenNJA 1924 s. 372NJA 1946 s. 679NJA 1961 s. 642NJA 1962 s. 359NJA 1977 s. 5NJA 1979 s.731NJA 1981 s. 269NJA 1983 s.385NJA 1985 s. 178NJA 1992 s. 439NJA 1993 s. 319NJA 1994 s. 359NJA 1995 s. 575NJA 1996 s. 410NJA 1997 s. 5NJA 1999 s. 575NJA 1999 s. 793NJA 2004 s. 682NJA 2008 s. 24NJA 2009 s. 672HovrätternaGöta hovrätt dom 2009-06-04 i mål nr T 1927-08RH 2010:40Hovrätten över Skåne och Blekinge dom 2014-10-24 i mål nr T 2116-1345Offentligt tryckStatens offentliga utredningarSOU 1974:83 Generalklausul i förmögenhetsrättenSOU 1978:67 Nya bolagsregler m.m.SOU 1984:85 Handelsagentur och kommissionPropositionerProp. 1971:15 Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om förbudmot otillbörliga avtalsvillkor, m.m.Prop. 1974:29 Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen(1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresandeProp. 1975/76:81 med förslag om ändring i lagen (1915:218) om avtal och andrarättshandlingar på förmögenhetsrättens område, m.m.Prop. 1979/80:143 med förslag till ny lagstiftning om handelsbolag m.m.Prop. 1988/89:76 om ny köplagProp. 1990/91:63 om handelsagenturProp. 2008/09:88 Ny kommissionsla