bör oklarhetsregeln dock ha prioritet framför minimiregeln.3457.5 Reflektioner och analysDet är viktigt att betona att det vid en tvist med användning av avtalstolkningär upp till parterna att åberopa de grunder de vill att domstolen eller skiljenämnden ska använda för att fastställa avtalsinnehållet, jfr. 17 kap. 3 Rättegångsbalken (1942:740). Vid åberopande av flera faktorer får domstolen således också möjlighet att tillmäta olika omständigheter och kan göra en sammanvägning av samtliga omständigheter i målet. Processen går helt enkeltinte till på det sätt att rätten enbart analyserar exempelvis avtalets ordalydelseoch stannar vid den.346341Adlercreutz och Gorton (2011) s. 114; Bernitz (2013) s. 100; Ramberg och Ramberg(2016) s. 161.342Ramberg och Ramberg (2016) s. 169.343Adlercreutz och Gorton (2011) s. 114; Bernitz (2013) s. 101.344Adlercreutz och Gorton (2011) s. 114.345Bernitz (2013) s. 101.346Ramberg och Ramberg (2016) s. 187; NJA 1991 s. 319; NJA 2014 s. 960.85Som nämnt i avsnitt 5.6. finns det ett par spörsmål avseende delar i förhandsavtalens formkrav och rätt till frånträde som jag ämnat återkomma till, efteratt först ha behandlat avtalstolkning i allmänhet. Följande text kommer således försöka reda ut dessa problem genom att applicera lämpliga avtalstolkningsmetoder. Huvudfrågan är hur domstolen ska tolka 5 kap. 8 punkten tvåBRL, det vill säga att förhandstecknaren kan frånträda avtalet om upplåtelseinte sker inom skälig tid efter den beräknade tidpunkten för upplåtelse. Idenna bedömning finns det två rekvisit som rätten primärt måste utreda, delshur rätten ska tolka en vagt eller vidsträckt angiven tidpunkt för upplåtelse iförhandsavtalet och dels hur de ska bedöma begreppet skälig tid i 5 kap. 8 punkten två BRL.Följande analys resonerar kring hur man skulle kunna använda sig av en kombination av avtalstolkning, i inskränkt bemärkelse, och utfylln

9-511.Rosengren, Jonas: Engelsk avtalstolkning i ett svenskt perspektiv, SvJT2010 s. 1-22.109LagkommentarerKarnov internet, köplagen (1990:931) 9 , Lexino djupkommentar avsnitt2.2, hämtad den 25 november 2018.Nilsson Hjort och Uggla: Bostadsrättslagen (8 juni 2017 5 uppl, Zeteo,www.wolterskluwer.se/zeteo), kommentaren till 5 kap. 3 , under rubriken01. Formkrav, hämtad den 25 november 2018.Nilsson Hjort och Uggla: Bostadsrättslagen (8 juni 2017 5 uppl, Zeteo,www.wolterskluwer.se/zeteo), kommentaren till 5 kap. 4 , under rubriken01. Ogiltighet m.m., hämtad den 23 november 2018.Ramberg och Herre: Köplagen. En kommentar (26 oktober 2018 2 uppl,Zeteo, www.wolterskluwer.se/zeteo), kommentaren till 9 , under rubriken3.5 Tiden för avlämnandet, hämtad den 25 november 2018.110RättsfallsförteckningNJA 1974 s. 660.NJA 1981 s. 1072.NJA 1985 s. 717.NJA 1986 s. 366.NJA 1986 s. 596.NJA 1987 s. 845.NJA 1989 s. 269.NJA 1989 s. 614.NJA 1990 s. 24.NJA 1991 s. 319.NJA 1996 s. 400.NJA 1996 s. 410.NJA 1997 s. 382.NJA 1999 s. 408.NJA 1999 s. 575.NJA 2004 s. 682.NJA 2005 s. 309.NJA 2006 s. 53.NJA 2007 s. 35.NJA 2008 s. 24.NJA 2008 s. 392.NJA 2010 s. 416.NJA 2010 s. 559.NJA 2012 s. 597.NJA 2012 s. 776.NJA 2013 s. 271.NJA 2014 s. 960.RH 2005:11 I och II.Stockholms tingsrätt, mål T 1893-18, dom 2018-06-21.111

eftergifter, vilket kan förklaras av, och samtidigt förklara, varför HD införde ochtillämpade oaktsamhetsregeln även om det, som så ofta beträffande prejudikat,är tveksamt om prejudikatet låter sig tolkas motsatsvis på detta sätt.Slutsatsen måste vara att medvetenhetskravets räckvidd är samtliga viljeförklaringar som företas genom passivitet.3.3 Angränsande principerAv de skäl som ska utvecklas i föreliggande avsnitt är det dock inte utan vidaremöjligt att utgå från att HD:s redogörelse i p. 1214, avseende passivitetsverkanför förfluten tid, faktiskt avser rättighetsförluster på basis av viljeförklaringar.I p. 13 konstaterade HD inledningsvis att det befogade intrycket kan vara avbetydelse för bedömningen av rättighetsförlust för förfluten tid. HD gav som ettexempel härpå, en situation i vilken en borgenär av misstag har underdebiterat engäldenär, och följde upp med en jämförande hänvisning till NJA 1973 s. 315 ochNJA 1991 s. 3. Formuleringen kan vara av betydelse är utan tvekan försiktig.Den antyder att också annat än det befogade intrycket kan vara relevant, och därförantyder den också att rättighetsförluster för förfluten tid också kan grundas på90Notera alltså att begreppet eftergift som HD använde här har en annan innebörd än den somföreliggande uppsats utgår ifrån för begreppet och som undersökningen i det aktuella sammanhangetsålunda gäller; se not 50. Det bör vidare uppmärksammas att HD använde begreppet eftergift ocksåi de efterföljande punkterna (och p. 1516). Bedömningen i dessa punkter avser dock inte en eftergifti egentlig mening, eftersom det inte är fråga om en på en viljeförklaring/rättshandling grundad eftergift; se ovan i och vid not 88 och nedan under avsnitten 4.1.1 och 4.1.2.32annat än viljeförklaringar.91 Här fordras en närmare förståelse och analys avrättsläget på det ifrågavarande området.En nödvänd

alys avrättsläget på det ifrågavarande området.En nödvändig utgångspunkt är principen om misstagsbetalningar (condictioindebiti). Tillämpningsområdet för condictio indebiti är betalningar som sker avmisstag och utan rättsgrund, det vill säga betalningar som sker trots att någonfordran helt eller delvis saknas.92 Den klara huvudregeln är att sådana misstagsbetalningar ska återgå.93 Men som undantag gäller att en betalare under vissaförutsättningar kan sakna återkravsrätt nämligen om en betalningsmottagare igod tro har inrättat sig efter betalningen som måste vara ett misstag, och om enallmän intresseavvägning utvisar att det är motiverat.94 Av vad som nu har sagtsom principen om condictio indebiti följer att rättsinstitutet har en vedertagenställning och ett tämligen klart definierat innehåll i svensk rätt.En annan situation föreligger när en gäldenär underdebiteras. Det är i dessasituationer som rättsfallen NJA 1973 s. 315 och NJA 1991 s. 3 I och II aktualiseras.Mycket kortfattat var omständigheterna i samtliga dessa mål att en gäldenär överen viss tid hade underdebiterats. Frågan är om HD genom rättsfallen etablerade en,till condictio indebiti parallell, princip som tar sikte på tilläggskrav vid underdebitering.Lindskog menar att principen om condictio indebiti inte är tillämplig vid underdebitering, och att underdebiteringsfallen i stället får lösas med hänvisning tillallmänna avtalsrättsliga principer.95 Enligt Lindskog blir då betalarens befogadeintryck avgörande, och i anslutning till NJA 1973 s. 315 gör Lindskog gällande attdet i kravet på befogat intryck ligger ett visst krav på undersökningsplikt.9691Såtillvida är formuleringen snarlik HD:s formulering i p. 11 om att passivitet typiskt sett måstekonstituera en viljeförklaring; se analysen härom under avsnitt 3.1.1 ovan. Rättsläget kring p. 13 äremellertid ett annat (vilket kommer att framgå av analysen i förel

ör en gäldenär. En alternativ läsning, som enligt min meningbättre förklarar domskälen, är att HD i 1973 års fall blott tolkade en viljeförklaringi enlighet med sedvanliga principer för tolkning av rättshandlingar. HD bedömdealltså om det befogade intrycket, av samtliga för motparten synbara omständigheter, var att betalningsmottagaren hade eftergett sin rätt till betalning.99 Omständigheterna som HD tog fasta på, såsom den tidsperiod under vilken den felaktiga979899Ingvarsson, Condictio indebiti, s. 3338; se och jfr också Ingvarsson, Fordringsrätt, s. 140142.HD meddelade dom i enlighet med föredragandens betänkande.Se t.ex. Lehrberg, Avtalstolkning, s. 1922 och passim, Adlercreutz Gorton, s. 54 f., NJA 2020s. 681 och Förslag, 1914, s. 140.34debiteringen hade pågått och att felen i räkningarna skulle ha upptäckts vid engranskning, är således tolkningsdata som beaktades för att fastställa det befogadeintrycket.Rättsfallen NJA 1991 s. 3 I och II är till synes mer svårtolkade. Inledningsvisuttalade HD att frågan om tilläggskrav vid underdebitering är närbesläktad medprincipen om condictio indebiti, varpå HD kort redogjorde för innehållet i dennaprincip. Därefter konstaterade HD följande:När det gäller tilläggskrav på betalning är rättspraxis knapphändig, men det tordepå motsvarande sätt ha ansetts vara av betydelse om den mot vilken kravet riktashaft anledning att uppfatta en tidigare gjord betalning som en slutlig reglering avskulden. I rättsfallet NJA 1973 s 315, där det var fråga om telefonavgifter, framhöllssålunda som skäl för att anse en abonnent skyldig att göra en tilläggsbetalning, attfelen i tidigare telefonräkningar lätt skulle ha upptäckts om normal uppmärksamhetiakttagits vid granskning av räkningarna.Slutligen, vad gäller redogörelsen för rättsläget, hänvisade HD till doktrinen ivilken det framhölls att hänsyn borde tas till bland annat

underdebitering är närbesläktad medprincipen om condictio indebiti, varpå HD kort redogjorde för innehållet i dennaprincip. Därefter konstaterade HD följande:När det gäller tilläggskrav på betalning är rättspraxis knapphändig, men det tordepå motsvarande sätt ha ansetts vara av betydelse om den mot vilken kravet riktashaft anledning att uppfatta en tidigare gjord betalning som en slutlig reglering avskulden. I rättsfallet NJA 1973 s 315, där det var fråga om telefonavgifter, framhöllssålunda som skäl för att anse en abonnent skyldig att göra en tilläggsbetalning, attfelen i tidigare telefonräkningar lätt skulle ha upptäckts om normal uppmärksamhetiakttagits vid granskning av räkningarna.Slutligen, vad gäller redogörelsen för rättsläget, hänvisade HD till doktrinen ivilken det framhölls att hänsyn borde tas till bland annat om gäldenären har varit igod tro vid den tidigare betalningen.Det torde vara en öppen fråga hur NJA 1991 s. 3 ska förstås. Det står klart attHD innehållsmässigt i viss mån likställde principen om underdebitering medprincipen om condictio indebiti. Samtidigt gjorde HD inte något uttalande där detklart och tydligt framgick vad som ska vara normerande vid bedömningen avunderdebiteringar. Att en gäldenär haft anledning att uppfatta skulden somslutligt reglerad antyder att underdebiteringar ska bedömas som viljeförklaringar det vill säga fastställa den befogade uppfattningen.100 Men att detta bara är avbetydelse antyder samtidigt att det inte är uteslutet att också annat kan beaktas vidbedömningen. Och HD menade att det var så 1973 års fall hade bedömts.Möjligtvis bör det beaktas att bedömningen för principen om condictio indebiti vidtidpunkten då NJA 1991 s. 3 I och II avgjordes inte var lika klar definierad, ijämförelse med rättsläget idag. Det finns sålunda olika faktorer som gör att det iNJA 1991 s. 3 I och II saknas säkra och

D till doktrinen ivilken det framhölls att hänsyn borde tas till bland annat om gäldenären har varit igod tro vid den tidigare betalningen.Det torde vara en öppen fråga hur NJA 1991 s. 3 ska förstås. Det står klart attHD innehållsmässigt i viss mån likställde principen om underdebitering medprincipen om condictio indebiti. Samtidigt gjorde HD inte något uttalande där detklart och tydligt framgick vad som ska vara normerande vid bedömningen avunderdebiteringar. Att en gäldenär haft anledning att uppfatta skulden somslutligt reglerad antyder att underdebiteringar ska bedömas som viljeförklaringar det vill säga fastställa den befogade uppfattningen.100 Men att detta bara är avbetydelse antyder samtidigt att det inte är uteslutet att också annat kan beaktas vidbedömningen. Och HD menade att det var så 1973 års fall hade bedömts.Möjligtvis bör det beaktas att bedömningen för principen om condictio indebiti vidtidpunkten då NJA 1991 s. 3 I och II avgjordes inte var lika klar definierad, ijämförelse med rättsläget idag. Det finns sålunda olika faktorer som gör att det iNJA 1991 s. 3 I och II saknas säkra och tydliga riktlinjer för hur underdebiteringarska bedömas.100Jfr NJA 1982 s. 244.35Sammantaget finns det olika tänkbara slutsatser. Ett möjligt alternativ är attkonstatera att NJA 1991 s. 3 I och II byggde på en felaktig tolkning av NJA 1973s. 315 och det då gällande rättsläget eller att 1991 års fall i varje fall är tillräckligtoklara och att någon särskild princip för underdebiteringar därför inte ska ansesha etablerats genom 1991 års fall. Ett annat alternativ är att rakt av anse att HD i1991 års fall, i linje med 1973 års fall, behandlade underdebiteringar som viljeförklaringar, varför även denna slutsats utesluter att någon särskild princip förunderdebiteringar etablerades.101 Slutligen är en möjlig slutsats att HD tvärtomfaktiskt etablerade en sä

vara en öppen fråga hur NJA 1991 s. 3 ska förstås. Det står klart attHD innehållsmässigt i viss mån likställde principen om underdebitering medprincipen om condictio indebiti. Samtidigt gjorde HD inte något uttalande där detklart och tydligt framgick vad som ska vara normerande vid bedömningen avunderdebiteringar. Att en gäldenär haft anledning att uppfatta skulden somslutligt reglerad antyder att underdebiteringar ska bedömas som viljeförklaringar det vill säga fastställa den befogade uppfattningen.100 Men att detta bara är avbetydelse antyder samtidigt att det inte är uteslutet att också annat kan beaktas vidbedömningen. Och HD menade att det var så 1973 års fall hade bedömts.Möjligtvis bör det beaktas att bedömningen för principen om condictio indebiti vidtidpunkten då NJA 1991 s. 3 I och II avgjordes inte var lika klar definierad, ijämförelse med rättsläget idag. Det finns sålunda olika faktorer som gör att det iNJA 1991 s. 3 I och II saknas säkra och tydliga riktlinjer för hur underdebiteringarska bedömas.100Jfr NJA 1982 s. 244.35Sammantaget finns det olika tänkbara slutsatser. Ett möjligt alternativ är attkonstatera att NJA 1991 s. 3 I och II byggde på en felaktig tolkning av NJA 1973s. 315 och det då gällande rättsläget eller att 1991 års fall i varje fall är tillräckligtoklara och att någon särskild princip för underdebiteringar därför inte ska ansesha etablerats genom 1991 års fall. Ett annat alternativ är att rakt av anse att HD i1991 års fall, i linje med 1973 års fall, behandlade underdebiteringar som viljeförklaringar, varför även denna slutsats utesluter att någon särskild princip förunderdebiteringar etablerades.101 Slutligen är en möjlig slutsats att HD tvärtomfaktiskt etablerade en särskild princip för underdebiteringar, det vill säga en principsom är parallell till såväl principen om condictio indebiti som eftergifter. Härtillm

ande där detklart och tydligt framgick vad som ska vara normerande vid bedömningen avunderdebiteringar. Att en gäldenär haft anledning att uppfatta skulden somslutligt reglerad antyder att underdebiteringar ska bedömas som viljeförklaringar det vill säga fastställa den befogade uppfattningen.100 Men att detta bara är avbetydelse antyder samtidigt att det inte är uteslutet att också annat kan beaktas vidbedömningen. Och HD menade att det var så 1973 års fall hade bedömts.Möjligtvis bör det beaktas att bedömningen för principen om condictio indebiti vidtidpunkten då NJA 1991 s. 3 I och II avgjordes inte var lika klar definierad, ijämförelse med rättsläget idag. Det finns sålunda olika faktorer som gör att det iNJA 1991 s. 3 I och II saknas säkra och tydliga riktlinjer för hur underdebiteringarska bedömas.100Jfr NJA 1982 s. 244.35Sammantaget finns det olika tänkbara slutsatser. Ett möjligt alternativ är attkonstatera att NJA 1991 s. 3 I och II byggde på en felaktig tolkning av NJA 1973s. 315 och det då gällande rättsläget eller att 1991 års fall i varje fall är tillräckligtoklara och att någon särskild princip för underdebiteringar därför inte ska ansesha etablerats genom 1991 års fall. Ett annat alternativ är att rakt av anse att HD i1991 års fall, i linje med 1973 års fall, behandlade underdebiteringar som viljeförklaringar, varför även denna slutsats utesluter att någon särskild princip förunderdebiteringar etablerades.101 Slutligen är en möjlig slutsats att HD tvärtomfaktiskt etablerade en särskild princip för underdebiteringar, det vill säga en principsom är parallell till såväl principen om condictio indebiti som eftergifter. Härtillmåste det dock då framhållas att principen om condictio indebiti fyller ennödvändig funktion i svensk rätt till skillnad från en eventuell princip förunderdebiteringar som redan kan bedömas enligt sedvanliga principer

ebiteringar därför inte ska ansesha etablerats genom 1991 års fall. Ett annat alternativ är att rakt av anse att HD i1991 års fall, i linje med 1973 års fall, behandlade underdebiteringar som viljeförklaringar, varför även denna slutsats utesluter att någon särskild princip förunderdebiteringar etablerades.101 Slutligen är en möjlig slutsats att HD tvärtomfaktiskt etablerade en särskild princip för underdebiteringar, det vill säga en principsom är parallell till såväl principen om condictio indebiti som eftergifter. Härtillmåste det dock då framhållas att principen om condictio indebiti fyller ennödvändig funktion i svensk rätt till skillnad från en eventuell princip förunderdebiteringar som redan kan bedömas enligt sedvanliga principer för viljeförklaringar.Spörsmålet här är ytterst hur rättsläget ska anses vara beskaffat, eller annorlundauttryckt: Det krävs ett normativt ställningstagande. HD:s bedömning av dekonkreta fallen i NJA 1991 s. 3 I och II subsumerades i princip uteslutande underen bedömning av vad gäldenären i respektive mål hade haft fog att uppfatta, ävenom vissa delar av domskälen rubricerades som en bedömning av vad gäldenärenborde ha insett, det vill säga ett subjektivt krav. Det viktiga är att det inte äromöjligt att förena NJA 1991 s. 3 I och II med NJA 1973 s. 315. Det subjektivarekvisitet behöver inte vara ett hinder eftersom bedömningarnas inriktning varobjektiv; vad en motpart har haft fog att uppfatta kan ju sägas vara vad en motpartborde ha insett.102 Mot bakgrund av allt som har sagts i detta avsnitt, talarövervägande skäl emot att någon särskild princip etablerades genom NJA 1991s. 3 I och II.Sammanfattningsvis kan det konstateras att det saknas tillräckligt stöd förexistensen av en särskild princip för underdebiteringar i svensk rätt. NJA 2018101102Jfr Gorton, s. 460: Här förefaller HD bl.a. ha fallit tillbaka på ett slags tillitsresonemang.

�r en möjlig slutsats att HD tvärtomfaktiskt etablerade en särskild princip för underdebiteringar, det vill säga en principsom är parallell till såväl principen om condictio indebiti som eftergifter. Härtillmåste det dock då framhållas att principen om condictio indebiti fyller ennödvändig funktion i svensk rätt till skillnad från en eventuell princip förunderdebiteringar som redan kan bedömas enligt sedvanliga principer för viljeförklaringar.Spörsmålet här är ytterst hur rättsläget ska anses vara beskaffat, eller annorlundauttryckt: Det krävs ett normativt ställningstagande. HD:s bedömning av dekonkreta fallen i NJA 1991 s. 3 I och II subsumerades i princip uteslutande underen bedömning av vad gäldenären i respektive mål hade haft fog att uppfatta, ävenom vissa delar av domskälen rubricerades som en bedömning av vad gäldenärenborde ha insett, det vill säga ett subjektivt krav. Det viktiga är att det inte äromöjligt att förena NJA 1991 s. 3 I och II med NJA 1973 s. 315. Det subjektivarekvisitet behöver inte vara ett hinder eftersom bedömningarnas inriktning varobjektiv; vad en motpart har haft fog att uppfatta kan ju sägas vara vad en motpartborde ha insett.102 Mot bakgrund av allt som har sagts i detta avsnitt, talarövervägande skäl emot att någon särskild princip etablerades genom NJA 1991s. 3 I och II.Sammanfattningsvis kan det konstateras att det saknas tillräckligt stöd förexistensen av en särskild princip för underdebiteringar i svensk rätt. NJA 2018101102Jfr Gorton, s. 460: Här förefaller HD bl.a. ha fallit tillbaka på ett slags tillitsresonemang.Se och jfr Samuelsson, a.a., s. 59 not 160.36s. 171 ska alltså läsas och förstås mot bakgrund av detta, vilket särskilt innebär attHD:s redogörelse i p. 1214 ska anses ta sikte på eftergifter (viljeförklaringar).103Förutsättningen som avsnitt 3.2 ovan utgår ifrån (att p. 1214 i domskälen avserrättighetsförl

ensson, O., Kollapsar skillnaden mellan fullmakt grundat på en viljeförklaringoch fullmakt grundat på tillit, SvJT 2023 s. 812843Udsen, H., Uagtsomhed som aftalestiftende retsfaktum et bidrag til den aftaleretlige forpligtelsesl�re, TfR 2006 s. 104152Udsen, H., Aftaleretlig h�ftelse ved misbrug af digital signatur i dansk ret, SvJT2023 s. 511522Unnersjö, A., Kriterierna för tillitsfullmakt. Låneavtalet med Svea Ekonomi NJA2021 s. 1017, JT 2022/23 s. 647663Unnersjö, A., Skadeståndströskeln och bundenhetströskeln vid orsakande av befo58gad fullmaktstillit, Ny Juridik 2:23 s. 1739Ussing, H., Aftaler: paa formuerettens omraade, 3 uppl., Köpenhamn 1978Vahl�n, L., Avtal och tolkning, Stockholm 1960Wännström, O., En fullmaktslära i förändring reflektioner kring NJA 2014s. 684, SvJT 2019 s. 826RättsfallHögsta domstolenNJA 1922 s. 389NJA 1949 s. 444NJA 1962 s. 276NJA 1963 s. 105NJA 1973 s. 315NJA 1974 s. 706NJA 1982 s. 244NJA 1991 s. 3 I IINJA 2002 s. 630NJA 2006 s. 638NJA 2011 s. 739NJA 2014 s. 684NJA 2015 s. 1072NJA 2016 s. 1074NJA 2017 s. 203NJA 2017 s. 1195NJA 2018 s. 127NJA 2018 s. 171NJA 2020 s. 334NJA 2020 s. 681NJA 2021 s. 1017NJA 2022 s. 359Danmarks H�jesteretU 2019.1192 HU 2019.1197 HU 2021.2320 HU 2022.411 HU 2022.414 H60